En skrivande 5-åring!

Åh, glädjen när 5-åringen inser lusten och nyttan i att kunna skriva, och överlämnar sitt första brev till mig (med benägen hjälp av storasyster)!

Annonser

Ett gott nytt år.

2017 var ett mycket skralt blogg-år, återstår att se om 2018 blir bättre. Inleder med rapport från ett ösregnigt Öland:

Sjuåringen fotograferar mig när jag hjälper tanterna på Kupan Röda korset att skruva fast bordsben och flytta skrivbord. Ni ser hur jag flinar upp mig. Det gäller att hålla sig väl med byns enda loppis!

Sommarpackning! 

När en ska åka till sommarstugan aka Paradiset i början av augusti, för övrigt sista semesterveckan. 

Packar till barnen, tänker; Bäst att ta många tights, mjukisbyxor och ett gäng långärmade tröjor, det ska ju bli dåligt väder. 

Packar till mig själv, tänker; Bäst att ta många snygga strandklänningar, det är ju sommar. 

Resultat; Barnen vill åka på utflykt, jag ligger inomhus och fryser. 

Damn you svensk ”sommar”!! 

Badlivet

När solen skiner första semesterdagen och en tar sig samman framåt 16-snåret och kör till stranden med barnen. Och det hels börjat med att stå i kö till glasskiosker i över 20 minuter. Och det är SMOCKfullt på stranden pga nåt event med riktigt tradig dunka-dunka all over the place, så enda platsen är bredvid ett redigt tatuerat whitetrashgäng på typ -7 personer som dricker starköl och vitt boxvin, försöker tänjda en grill mitt bland folket, vilket resulterar i en tät tändvätskerök över hela omgivningen (givetvis blåser det rakt mot oss) och deras barn roar sig med att dra till sig hela Ribbans måspopulation genom att kasta korvbrödsbitar och chips omkring sig. 

7-åringen lägger sig helt täckt av en filt och gnäller för att jag inte har parasoll med. Och 4-åringen frågar om hon får låna min telefon för att ta tiden. 

-Ta tiden på vaddå? frågar jag. -Hur lång tid det tar tills vi ska åka hem, svarar hon surt. 

Då känns det lite som att hade varit grötigare att bara låta dom dega ner sig i soffan och glo på nån Barbiefilm, som dom föreslog istället för stranden. 

Men sen när en har härdat ut i 20 minuter och 7-åringen blivit så svettig under sin filt att hon måste byta om till sin nya bikini och doppa fötterna, och sen hela kroppen. 

-Jag har lärt mig av mormor, man ligger kvar i vattnet och räknar till 10 så snabbt man kan. Och om man gör det flera gånger så blir vattnet varmt. 
Och lillasystern tillslut inte heller kan motstå frestelsen utan också vågar sig i. Och dom ligger där och badar och leker krokodiler tillsammans med turning torso i bakgrunden i mer än tjugo minuter, tills jag tvingar upp dom för att dom hackar tänder. Då var det bara så värt det!

Nu börjar det! 

Plötsligt händer det. 

Midsommargästerna har lämnat oss i det vacuum som uppstår efter en helg fylld av underbart stoj och stim. Stugan är återställd, tvätten hängd, disken tömd, födelsedagsfrukost avklarad och köket fläckfritt, barnen påklädda och leker med sitt playmobil. Inget planerat för dagen, regnet hänger i luften. Jag tar fram boken och lägger mig på soffan. 

Jag tror visst att semestern just började! 

Kvälls- och helgmottagningen same ol’ same ol’

Nej, ingen anledning till panik. Är inte döende, har inte skurit av mig tummen. Får bara inte bukt med min jävla pollenastma och är trött på att andas som en kärring (alla eventuella skämt med anledning av min nära förestående 40-årsdag undanbedes). 

Men jag sitter iallafall här och väntar den eviga väntan, och det finns några saker som aldrig slår fel: 

Det finns alltid ett barn som mår så dåligt att det skriker/ gråter/gnäller högljutt oavbrutet, som inte kan komma till ro ens en sekund utan slingrar som en ål i armarna på de hålögda föräldrarna. Jag tycker nästan lika synd om föräldrarna som om barnet. Har aldrig förstått varför man inte konstant prioriterar barn under 5 år i kön. Hade någon opponerat sig? 

Det finns alltid nån, vanligen en man över 30 eller en kvinna över 55, unga och kvinnor verkar av okänd anledning ha högre tolerans angående detta, som stirrar surt och suckar alternativt himlar med ögonen åt ovan nämnda familj. Troligen är det pga denna alltid närvarande person som ovan nämnda barn-prioritering inte genomförs. 

Det finns alltid minst en kille i ålder mellan 10 och 30 som sitter i träningskläder och försöker låta bli att visa hur jävla ont han har i foten/ vristen /knät. 

Det finns alltid någon vuxen som av oklar anledning har med sig tre eller fler anhöriga och som för ett jädra liv. Ofta en äldre tant med en drös släktingar i blandade åldrar, idag en 45 årig man med fyra polare. Varför? 

Det finns alltid en tok som är luktar illa och pratar med omväxlande sig själv, omväxlande med den som sitter nämst. Den personen är alltid jag. 


Där till höger satt han såklart alldeles nyss, kvällens tok. Kanske är det min tur snart.