Dagens julklappstips!

Varsågoda:

Jag lockas mycket av denna annons från dagens Sydsvenskans C-del. Den är intressant på flera sätt.

Fuskblus, vad är det egentligen? Och framför allt VARFÖR. Det är ju superdumt att inte ha en riktigt blus under koftan/kavajen/tröjan. För rimligtvis har man väl något sådant över. Eller så riktar sig annonsen till den stora målgruppen exotiska dansöser, men det känns inte riktigt så väl? Nej, den riktar sig till tanter. Damer. Mormödrar, typ. Alltså har dom något över sin fuskblus. Och då framstår fuskblusen genast mindre smart, för det man har över blir ju smutsigare då. Svettigt för att tala klarspråk. Normaltvis byter man kanske skjorta/blus/undertröja varje dag. Eller varannan om det krisar i byrålådan. Sen börjar det faktiskt lukta och man måste byta. Men koftan/kavajen/tröjan blir ju inte smutsig, den kan man använda flera dagar,veckor, -kanske månader till och med! utan att den blir smutsig. Vilket är tur för plagg av den typen har ofta jäkla krångliga tvättinstruktioner: Tvättas för hand i 30 grader med extra sköljmedel, ska torka platt och sträckas i vått tillstånd. Krångligt.

Jag önskar mig inte en fuskblus älskling.

De tuffa stiliga mössorna är jag däremot nyfiken på. ”Tuff” och ”stilig” är i min värld i princip motsatta när det gäller att beskriva klädesplagg. Men här finns alltså ett flertal mössor som är tuffa stiliga.

Storlek 34-52. (!!! jag är inte direkt pinnsmal själv så jag säger inte mer än så. Men vilket jävla stort lager dom måste ha. Eller väldigt få plagg. Men det är inte den känslan man får av annonsen).

Marianne -jag kommer snart till dig.

Jag ska sluta försöka.

”En hipster skulle knappast erkänna sig som en hipster – detta skulle innebära att hipsterns identitet som individuell och unik hotas. Den amerikanske komikern Joe Mande har uttryckt det som att ”[a]lla hipsters uppfattar sig själva som speciella och unika. De bara råkar manifestera sin exklusivitet genom att bete och klä sig på exakt samma sätt”. Hipstern tar avstånd från sin tids -ismer och föraktar kollektivet; de är vidare vanligen ointresserade av politik, till skillnad från många andra subkulturer som punk eller hip hop. En hipster intellektualiserar dock gärna mode och försöker uppvärdera grafisk formgivning till konst. En hipster ”konsumerar coolhet”, gärna via klädkedjor som American Apparel och Urban ­Outfitters,[2][3] även om de mest ”unika” och svårtillgängliga varorna som eftertraktas mest anförskaffas via internetbaserade auktionshus, exempelvis Ebay.[1]” /Wikipedia



Jag erkänner att jag är en del av Hipsterismen.
Jag ska försöka sluta.


På mitt jobb ingår det liksom att vara det. Vi fikabordet raljerar man över såna som ”äter Falukorv varje vecka”, har ”blommiga parfymer från Ralph Lauren”, som ”går på Lidl”, som ”handlar sitt julpynt på IKEA”, som ”klär sina barn i könskodade kläder”.


Det är ju fruktansvärt tröttsamt i längden. Att inte våga säga vilken parfym man har i badrumsskåpet. Att inte våga erkänna att man förlovade sig i Paris (för clichéromantisk för att någon någonsin skulle vilja erkänna det). Att inte våga säga att man inte har sett en enda iransk, afgansk, italiensk, spansk, grekisk, turkisk, koreansk eller egyptisk film senaste året.


Att jag inte kommer ihåg namnet på nobelpristagaren i litteratur. Årets. Mindre än en månad sedan det tillkännagavs och det är inte så viktigt för mig att jag -pang, kan hans namn. Om jag grubblar en minut kommer jag på det. Nu kom jag på det. Det var han, svensken. Jag har inte läst någonting av honom. Jag har läst en deckare av Lisa Marklund senaste året.


Istället ska bejaka att jag tycker att ”Så ska det låta”, ”På spåret” och ”Så mycket bättre” är kul att titta på.
Acceptera, utan att skämmas att jag varken orkar eller hinner laga ”riktig mat” varje dag. Jag tar tacksamt emot mamma scans välsignelse allt som oftast.
Jag tycker bättre om marabous mjölkchoklad än praliner från Peter Bier (för 25 kr styck, fy fan), och jag tycker att IKEAs wienerkorv (för 5 kronor, med bröd!) är godare än en färsk italensk salciccia med 102% kötthalt och färska örter (okej, inte alltid).
Det är ibland godare att till frukost äta en 1-kronas helt vanligt fralla från närmsta turklivs, med ickeekologisk Bob apelsinmarmelad och ickelagrad herrgård inköpt på ICA maxi, än att äta en ekologisk surdegsbulle från Vendels med hemlagad plommonmarmelad med äkta vanlijstång och ingfära ovanpå extralagad jämtländsk fårmjölksost.


Jag ska försöka. Tror att det kommer att bli ungefär lika svårt som att sluta feströka. Det har jag försökt med i flera år. Det är skitsvårt.

Varning!

Okej, jag varnar för att följande kommer att vara frekventa inslag i inlägg på den här bloggen:

  • Halvbittra inlägg om hur mycket jag gör här hemma och hur synd det är om mig. Slash hur duktig jag då är.
  • Prat om mat. Det är trots allt min största hobby: Handla mat, laga mat, äta mat.
  • Stavfel. Vår hemmadator är ungefär 123 år gammal och jävligt seg, mina fingrar är snabbare än ram-minnet om man säger så. Dessutom är det lite glapp i tangentbordet. Kanske blir det bättre när jag byter jobb och får en ajfån och kan göra blogginlägg från den. Kanske inte. Bortsett från stavfel berömmer jag mig själv med att vara en relativt duktig skribent.
  • Svordommar (se ovan). Jag svär alldeles för mycket och det verkar inte bli bättre med den saken.
  • Dråpligheter som händer när man lever med barn. 
  • Tankar och farhågor kring ett förhoppningsvis ganska snart stundande bröllop.
  • Husmorstips och hus&hem relaterade inlägg av typen: ”Idag har vi hängt upp adventssjtärnorna och satt fram elljusstakarna.” Föga intressant för de flesta faktiskt.

Förhoppningen är dock att jag skall kunna framföra ovanstående med åtminstone en liten gnutta glimt och självdistans. Jag hörde någon stå-uppare prata på någon Tv-show härondagen och han sa att ironin var död. Men jag vet inte. Kan inte garantera att det inte kommer att finnas en ironisk underton i vissa inlägg.

Det är lördag. Dottern sov ända till 7.34. God morgon.

Okej…

…jag kör väl igång så smått.

Läser texten jag skrivt under bloggrubriken, tittar på bakgrundsbilden.

Det låter väldigt pretentiöst och poetiskt ut allt det där. Det tror jag knappast att jag kommer att leva upp till. Absolut inte varje dag. Man kan säga att det där kanske är all poesi ni får när.

Den här bloggen kommer sig främst av att jag märkt att jag allt mer använder min Facebook-wall till små berättelser och betraktelser ur vardagen, som känns för långa för Facebook.

Vi får väl se hur det går. Hur länge jag orkar.

Hej.