Frukostminimalism.

Fruktansvärt effektiva tips från en fyraåring hur man gör för att äta så lite frukost som möjligt:
 
På frågan vad du vill ha till frukost, svara en liten macka. På påläggsfrågan svara prickig korv.
 
Begär att åtminstone få kanterna bortskurna. Av erfarenhet vet du att av detta bröd med ganska rundade kanter blir det inte en jättestor bit kvar när kanterna är bortskurna.
 
Lyft mackan från tallriken och lägg tillbaks den där några gånger. Pilla sen själv bort kanterna på korven, att rätt mycket av korven då följer med är en bonus. 
 
Drick upp din äppeljuice.
 
Hävda med bestämdhet att mackan blir lättare att hålla och äta om den delas i två bitar.
 
Om mamman ser riktigt trött ut kan du nu ta ett litet litet bett på ena halvan, alltså en tugga utan korv på. Nu är det lätt att hitta något fel på själva brödet. Troligen innehåller brödet lite lite ”frön” av något slag som du absolut inte tycker om, eller får ont i tänderna av. Eller så är det för surt eller för salt eller innehåller någon konstig krydda. Här finns variationsmöjligheter. Nu har du ett bra läge att och förhandla bort den ena biten helt. Lägg genast den bortförhandlade biten på den nu växande slänghögen så att det inte råder några tvivel om att den inte ingår i det ätbara.
 
Be att få lite mer juice.
 
När du ändå tog en tugga så kände du också att korven luktade väldigt starkt, så den kan du absolut inte äta. Lägga därför korven på slänghögen på tallriken.
 
Taktiker som du är tar du nu och bryter av en liten liten hörna av mackan och äter upp. Säg att brödet är för torrt. Kanske börjar du rent av bli lite hungrig nu, men det är bara att ignorera det, låtsas för allt i världen inte om det. Du har snart vunnit.
 
Ta en liten liten tugga mitt i biten, kladda gärna så mycket du kan när du gör det, så att alla förstår att det är jobbigare att låta dig äta mackan än att låta dig slippa. Säg att du inte tänker äta några kanter. På frågan om vilka kanter du avser, pekar du helt sonika på de kvarvarande delarna av mackan.
 
Om du inte omedelbart tillåts lämna bordet dricker du upp resterande äppeljucie och försök gärna rapa lite efteråt, så att du kan hävda att så låter magen när den är mätt.
 
Om du fortfarande inte tillåts gå ifrån så lyssna noga på ljud från vardagsrummet och försök identifiera vilket program som just nu går på Bolibompa. Oavsett vilket program säger du självklart att just det är ditt favoritprogram. Att du lovar att komma tillbaks och äta lite mer om du bara får titta på tex Dinosauritåget, eller Lilla Prinsessan, eller Överraskningen, eller vilket program det nu är. 
 
Du kan nu räkna med att resten av familjen undertiden hinner äta färdigt sin frukost och att mamman tröttnar på att se din avskrädeshög till tallrik på bordet så att den dukas av tillsammans med resten av frukosten.
 
Om du vill ha pluspoäng kan du snällt tassa ut i köket när du hör att allt är avdukat och säga att ditt program är färdigt så att du nu kan tänka dig äta upp din lilla macka. Mamman kommer troligtvis att se lite beklämd ut när hon förklarar att din macka är slängd. Hur glad du än är över att höra detta så är det naturligtvis viktigt att du ser ledsen ut, särskilt om du har för avsikt att använda dig av ovanstående procedur fler gånger. Och det har du, kanske imorgon till exempel.
 
Du har nu inte bara lyckats undvika frukosten, du är också i väldigt bra förhandligsläge för ett riktigt gott mellanmål om en halvtimme eller så. Eftersom din frukost helt utan din förskyllan blev slängd är du strax gruvligt hungrig och det är inte snällt av mammar att låta sina barn vara så hungriga. Mackor, frukt och fil hjälper inte mot sådan förskräcklig hunger, kex ska det vara. Stå på dig!
 
 
Kom ihåg: Oavsett hur lite du har ätit blir disken lika stor.

Annonser

Trivialt men underskattat.

Chokladpudding från Ekströms pulver, med spraygrädde.

 
Åttaåringen kom hem från en vecka på Teneriffa med mamman igår. Hävdar idag att det absolut krävdes efterrätt idag trots att det är måndag för han har bara fått efterrätt en gång på hela semesterveckan, och två glassar. Det är synd om honom.
 
Jag har mycket svårt att tro detta.

Bättre än väntat.

Film:

Captain Philips
Disconnected 
Troldjegeren
Gravity
Dallas Buyers Club
Bok: 
Min mormor hälsar och säger förlåt (Fredrik Backman)
Spår (Lena Sundström)

Tv: 
Jills veranda 
Alla är fotografer (okej, det är ett tag sen det gick nu, jag vet det).

Tar gärna emot folkets jubel. Jag lyckades läsa tre av de fyra 14dagarslåneböckerna jag lånade för 13 dagar sen, OCH en bok som jag fick av mannen i Valentinsgåva.
Imorgon ska vi till biblioteket och lämna tillbaks dessa och låna nya. Så fram till imorgon cirka klockan 12.30 tar jag tacksamt emot lästips. Hej.  

Oförtjänt lyx?

Det är nog några som kommer att tycka att nu är det väl ändå lite väl lyxigt i den där mammans liv. Det är ensamhelger utan barn, det är ensamtid på vaxsalongen och desperata-mamman kvällar med vännerna, lantliga caféer och romantiska valentinmiddagar, välplanerade flådiga restaurangbesök med ytterligare några vänner, skål hit och skål dit och kanelbullarna verkar flöda. Och så inemellan lite lite gnäll.
 
Hade hon verkligen förtjänat ytterligare en solodag? JA, det hade hon. När jag gör dom där desperata inläggen, som igår, då är det verkligen allvar. Den där andra mammaidyllen som visas upp för det mesta, den utgör i verkligheten max fem procent av vår tid, MAX. Jag har snart varit hemma i ett år och fyra månader. Om två veckor ska ettåringen skolas in på dagis och veckan därpå ska jag skolas in på jobbet igen. Det är med skräckblandad förtjusning vi närmar oss detta. Men vi behöver det verkligen. Båda två blir vi allt mer understimulerade och allt mer trötta på varandra. Och inte blir det bättre av att den här vintern som dom positiva kallar ”ovanligt mild” enligt mig bara varit ovanligt grå. 
 
Ettåringen har sovit dåligt senaste veckan, vilket medför att hon är ovanligt sur på dagarna. En ond cirkel. Så igår när min sambo hade semester men fick sovmorgon och jag var uppe med en ettåring surare än det suraste i lösgodihyllan efter ännu en insomnianatt, var jag ett vrak när jag vid niotiden hörde sambon börja röra sig på övervåninen. Så jag upp som ett jehu för trapporna, ner med ungen i sängen och ett mycket irriterad ”Och nu håller du tyst och sover”, smällde sen igen dörren till övervåningen mitt framför näsan på mannen som i samma sekund kom ut ur vårt sovrum, sen brakade jag ner till badrummet i källaren för en liten liten stund av ensamhet. Efter en stund kom min man nertassande och undrade vad som hade hänt, om jag var arg på honom.
-Nej, men jag vill inte se den ungen mer.
Så kom vi fram till att han skulle ta barnen och åka till sina föräldrar över dagen, medan jag stannade hemma och kom ut senare med tåget.
Så mellan klockan tio och klockan två låg jag i ömsom sängen ömsom soffan, sov lite, läste lite, kollade lite på OS. Helt helt själv. Så himla gött.
 
 
Sen packade jag mig iväg, tog bussen till Triangelen. Lämnade tillbaks några av dom där plaggen jag köpte på H&M sist, samvetet har hunnit ifatt mig under veckan. Bläddrade i lite böcker på Pocket shop och fingrade lite på några urläckra skor på Jern men lät bli att köpa dem. Köte en cafe latte och en pain au chockolat på Gateu och satt där oförskämt länge och läste gamla nummer av Gods och gårdar som låg i deras tidningsställ, drömde lite om ett annat liv. 
 
 
Hade fortfarande tid över så jag var på konsthallen och hann titta tillräckligt länge för att bli kulturmätt för dagen.

Fascinerades över mängden cyklar utanför konsthallen och triangelns station och kände mig som främling i min egen stad. Har inte varit här sen det här torget blev så ”färdigt” som det är. När jag satt där på Gateau och tittade ut på det känndes det rent av lite kontinentalt, men det var nog bara som jag är ovan vid stadslivet nuförtiden.
 

Klev in i glasbubblan på Triangelns station och lät mig slukas av underjorden. Blev tillfrågad av ett gäng fnittriga småtjejer med händerna fulla av H&M, Zara och Vera Moda-påsar vilket tåg dom skulle ta till Emporia. Jag fick tänka till en sekund och efteråt tisslade och tasslade dom lite och sneglade på mig. Såg ut som att dom undrade om mina råd verkligen var tillförlitliga, kanske såg dom att det inte är så ofta jag är ensam och shoppar på stan.
 

Kanske hade de noterat att jag hade lantiskläderna på mig. Mina varmaste geggtäta vinterkängor från Jula. Älskar dom. Satt på tåget och skumpade mellan Malmö och Tomelilla, tillsammans med sportlovslediga familjer som varit i storstan och shoppat och piercat naveln och undrade om dom skulle äta Taco eller hämta pizza till kvällsmaten.

Tänkte på familjen jag var på väg till och kände att det där andra livet, det vill jag nog inte ha.

Monster. Diktator. Tyrann.

Fina titlar på den för tillfället förskräckliga ettåringen. Hela hennes liv verkar gå ut på att driva familjen till vansinne.

Måltiderna ägnas åt att kasta det som finns på tallriken på golvet, oavsett vad det är. Och sen sitta och skrika och peka på alla andras tallrikar och alla skålar och kastruller på bordet för att få del av det som finns där, spelar ingen roll att det är exakt samma sak som hon just förkastat. Och strax kastar igen. Och mellan varven ställa sig upp och vingla i stolen och peka på golvet och mamman.

Övrig tid varieras mellan att tvinga mamman medelst grisskriket att läsa pekboken om djuren tiotusen gånger om dagen, hitta en obevakad kökslåda eller skåp att tömma ut på golvet, rota i sophinken på toaletter, klättra ensam upp för stora trappan eller tvinga till sig vilken leksak storasyster än leker med. Att man kan sova middag på något annat sätt än att skrika sig till sömns och somna utmattad verkar hon helt ha förträngt.  
Och nätterna? Skam den som ger sig tänker hon och tvingar upp mamman minst fem gånger per natt, med minst två-tre timmars vakenhet inlagt. Att för den skull sova lite längre på morgonen? Nej nej, har man lyckats hindra mamman från att sova på natten är det onödigt att låta henne sova på morgonen. Vi kliver upp vid fem. Eller iallafall innan sex. 
Sen börjar vi en ny dag, båda tröttare och grinigare än någonsin. 
En jättegod söndagsmiddag; hjortfärsbiffar, gräddsås, kokt potatis, favoritgrönsaker. Men ni ser vad den där handen gör? Den äter inte. Den skriker, kastar och pekar. Jävla.

 

Utan barn i 24 timmar.

Först av allt, låt oss konstatera. GUD så skönt. GUD vad vi behövde det. GUD vad vi alla måste unna oss det lite oftare. Barnen dör inte av att vara ensamma med sin mormor 24 timmar lite oftare än en gång i halvåret. Mormorn dör inte av att vara ensam med två barnbarn lite oftare än två gånger om året. Mamma, varning: detta kommer att upprepas.

Sen, låt oss konstatera hur mycket 24 timmar räcker till om man inte har två barn som hänger i varsitt ben på en.

Det hela började som en julklapp från min syster, vi skulle åka till Göteborg och ha en helkväll med henne och hennes pojkvän. Trevligt! Sen fick dom förhinder det utsatta datumet, men jag och min man tänkte att vi skulle passa på eftersom vi ändå hade barnvakt inbokat. Träffa systern och pojkvännen får vi göra en annan gång, nu fick vi istället tillfälle att träffa varandra lite extra. Sen hörde min man talas om att lördagen skulle innebära snöstorm längs västkusten. Så efter lite dividerande beslöt vi att det verkade lite dumt att tillbringa flera timmar av vår egentid i bil när det riskerade att vara dåligt väglag. För oss är Helsingborg tillräckligt exotiskt -det var ju ändå 15 år sedan jag bodde i den stan. Detta innebar också att lördagsmorgonen blev något mindre stressig, skönt.

Så vi checkade in barnen hos min mamma vid lunchtid på lördagen och promenerade till hotellet för att lämna väskan, rummet var ännu inte färdigt. Vi flanerade lite på stan, beställde en skräddarsydd skjorta till min man, och som kompensation handlade jag 2 klänningar, 4 linnen, 2 blusar, ett par solglasögon och 6 par trosor till mig själv på H&M med min man som ovanligt tålmodigt provrumssällskap. Ovanligt tålmodig för att vara han, mycket tålmodigare än något av barnen skulle ha varit.

Sen skänkte vi lite pengar till barncancerfonden och fick tända en marschall på torget.

15 februari. Internationella barncancerdagen.

Eftersom magarna kurrade hejdlöst gick vi till Ebbas fik och åt en hejdlöst stor baguette och en hejdlöst stor varm macka som sen lunch. Hade vi vetat hade vi delat på en. Jag skulle ha tagit det faktum att den så kallade ”småkakan” Schackruta i montern på Ebbas var ungefär 13x13cm, kanske ännu lite större, som en varning. Drack varsin läskeblask till det. Har ni aldrig varit på Ebbas fik så rekommenderas det. Varning för billig och övermättande fika och förhållandevis genuina retrodetaljer.

Jag drack Champisen.

Sen promenerade vi en sväng på landborgspromenaden, av snöovädret som det pratats om syntes inte en skymt, av världens vackraste stad skymtade vi desto mer.

Världens vackraste stad, det vet ni vid det här laget.

Så gick vi ner mot hotellet och på vägen tog vi varsin kopp på Koppi som väl utsetts till svergies bästa kaffeställe eller nåt sånt. Ovanligt mycket hipster för att vara Helsingborg, det var nästan så att man trodde att vi var tillbaks i Malmö. Såg till och med en kille med dreadlocks.

Sen checkade vi in på hotellet. Hade lite modevisning för min man och valde en outfit för kvällen. Vilade, läste en bok, duschade så länge jag ville (dvs alldeles för länge för att vara miljövänligt), sminkade mig hur länge jag ville (dvs inte sålänge ändå), delade på en flaska champagne och lite jordgubbar.

De ser inte mycket ut för världen, men sådär mycket har jag aldrig shoppat på en och samma dag. BARA till mig.

Vid åttasnåret gick vi till Bara Vara, satte oss vid bardisken och delade på ytterligare en flaska bubbel och en charkisplatta, härligt.

Promenerade vidare till urklassikern Cardinal och tog varsin köttabit från kryssmenyn. Kanske lite i saftigaste laget prismässigt i förhållande till vad man är van vid som Malmöbo, men väldigt gott. En flaska vin. Vid slutet av middagen började jag bli lite gäspig och då vet jag att det finns bara två alternativ för mig. Antingen så går jag och lägger mig, eller så dricker jag mig ur tröttheten. Med tanke på hur sällsynt det är att jag och min man är ute på tu man hand valde jag alternativ nummer två.

Vi gick till The Headless swan där det var fullt med folk och av någon anledning föll jag tillbaks i gamla Helsingborgsvanor. Beställde tequila. Min man var något chockad men höll god min och hängde på. 

Och när vi ändå var inne på shot-svängen så gick vi vidare till före detta Zoo bar (alltså det hette iallafall så för 15 år sen. Har kanske haft tio namn sedan dess), och tog varsin shot till.

Sen tänkte vi att nattklubben Cardinal nu hade öppnat och efter att ha ätit på restaurangen hade vi stämpel dvs gratis inträde så det var väl lika bra att gå dit och kolla läget. Det var väldigt väldigt folktomt (såklart, ingen vettig människa går innan klockan 01 till ett ställe som har öppet till 05). Men eftersom vi ändå var där kunde vi lika gärna ta något i baren. Angående mitt sällskap i baren se separat inlägg… Jag tänkte att en Irish coffe skulle nog pigga upp. DÖM om min förvåning när dom inte kunde göra kaffe i någon av barerna! Så jag tog en pina colada istället, min man en GT.

Dansgolvet på Cardinal. Tomt vid klockan halv ett. Bäst vid sisådär halvfyratiden.

Sen gick vi tillbaks till Svanen, det låg liksom ändå på vägen mot hotellet, och där var det mer folk och bättre stämning. Vi hade ändå inga ambitioner att hamn på ett dansgolv. Väl där fick jag äntligen min Irish. Efter en stund fortsatte vi vandringen mot hotellet men kunde naturligtvis inte motstå att slinka in på Bara Vara igen för varsitt glas avslutande bubbel.

Kom väl i säng vid tretiden, mer än lovligt berusad. Mer än.

Vaknade lite lik ett lik vid åttatiden. Låg och vred och vände oss i sängen och insåg att ingen av oss skulle lyckas somna om. Så vi tog sikte på hotellfrukosten, för välbehövlig påfyllning av vätska och fett. Lagom dästa hann vi sen vila en timme på rummet innan det var dags att checka ut.

Och sen spanade vi in Christer Strömholm-utställningen på Dunkers, rekommenderas, innan vi gick för att äta prinskorvslunch hos mamma och hämta upp barnen.

Topphelg!