Lilla bröllopsresan. Del I. Prolog.

Det förekom ju alltså ett bröllop här i höstas. Ett fett och festligt och fantastiskt sådant. Jag har lovat vissa att återkomma mer i detalj till det här på bloggen och det kommer jag kanske att göra så småningom hoppas jag. Kanske för att fira ettårsdagen, vad vet jag. Iallafall. Eftersom vi inte är särskilt välplanerade, bestämde vi oss i början av juli för att genomföra det -i mitten av September. Ganska snäv tidsram tror jag att de flesta håller med om, för ett bröllop som ändå skulle visa sig ha 60 fabulösa gäster. (Nå, själva förlovningen ägde till min stora förvåning och glädje rum på en parisresa våren 2011, så det var inte en total chock att ett giftermål ändå var på tapeten, men dock.)
 
Inte heller är vi, vilket kanske framgått redan, särdeles ekonomiskt sinnade, så någon budget för detta event hade icke jobbats ihop, än mindre sparats ihop. Vi tänkte icke nedlåta oss till att göra våra gäster, eller oss själva, besvikna genom att ha något jävla mesbröllop, utan här skulle festas med glans och dans. Så skedde, och även om budgeten kunde hållas mycket snäv tack vare en väldig massa hårt jobb och en väldig massa hjälp från en väldig massa älskade människor, rymdes i denna budget ingen bröllopsresa. Alls. Och en sån vill man ju ha? Vi nedlät oss därför ändå efter en viss tvekan att önska oss inte saker, utan bidrag till en resa. Så utöver en väldig massa snajsiga viner, som vi sneglar lystet på i vinhyllan i källaren då och då men ännu inte nänts röra mycket av, fick vi också förvånansvärt mycket pengar.
 
Vi drömde om New York (där min man varit ett flertal gånger, men aldrig jag) och Singapore och Bangkok (där vi varit tillsammans och haft det härligt), men insåg att tiden finns inte riktigt när man har två barn i dagisålder och det på varje lapp från dagis står ”lediga föräldrar betyder lediga barn”. Att tvinga sin mor att ta ett antal semesterdagar för att passa våra barn när vi är på bröllopsresa är ändå lite väl magstarkt. För att inte tala om att lämna ettåringen och fyraåringen utan föräldrarna i nån vecka eller så.
 
Vi bokade redan innan jul in en långhelg som hölls tom i kalendern, med barnvakter alerta. Så talade vi mer sansat om Paris och Prag. Om Dublin och Dubrovnik. Om Berlin och Barcelona. Men kunde inte riktigt bestämma oss. Sköt beslutet framför oss och rätt vad det var var helgen bara drygt en vecka bort.
”Ikväll efter kvällmat och barnnattning är det vi som sätter oss och bokar en resa, första bästa, bara VI kommer IVÄG.” Så sa vi på torsdagskvällen för drygt en vecka sen. Och sen vet ni ju vad som hände. Vi hittade en koppa och en koppa till. Och att sätta sig på ett flyg och vara borta tre dagar och lämna barnen hos mamma när minste ett, potentiellt två, av dem har vattkoppor känndes inte aktuellt.
 
Så vi bokade ingen resa utan bidade vår tid, höll barnvakten informerad och alert. När helgen närmade sig och koppans koppor började mattas av och hon fortfarande var vi god vigör i övrigt, och fyraåringen fortfarande inte hade en koppa på kroppa, bokade jag resolut in oss på en bröllopsresa till Köpenhamn en natt. Bättre än inget, vem vet när vi får tid igen?
 
Så på fredagen packade jag ihop barnen för en helg hos mormorn. Jag packade mina citykläder, mina höga klackar, mitt röda nagellack och min negligé, och körde med bilen fullastad (alltid, spelar inge roll hur kort stund vi ska vara borta!) norrut den lilla biten till Helsingborg, den underbara staden. Hade en fin dag med barnen på Fredriksdal. Åt lammstek på kvällen med mamma. På lördagsmorgonen tog jag mina saker, vinkade till barnen och åkte båt till kontinenten för att möta min älskade i Köpenhamn, dit han skulle anlända med tåg från Malmö. Det var en härlig känsla.
En härlig känsla. Och det var ingen dålig dag att åka över havet till sin bröllopsresa.  



Bra att ha.

Det finns vissa i bekantskapskretsen som kanske tycker att vi är lite horders, jag och min man. Inte så lite kanske. Vi har bott i huset i snart fyra år och vi har fyllt källaren och vinden nästan till bredden redan. Det råder köpstopp men vi kan inte riktigt låta bli att shoppa lite till. Men framför allt så är vi är lite för sentimentala. Använder uttrycket ”bra att ha” lite för ofta. Har lite för svårt att slänga saker helt enkelt.

Så när jag hade lagt över pärlorna jag hittade på loppisen här förleden (som jag skrev om här; http://designvardag.blogspot.se/2014/02/jag-har-inte-slutat-ga-pa-loppis-om-ni.html ), i en burk mer lämplig för ändamålet (dvs en burk där locket inte ramlar av om man vänder upp och ner på burken, det händer nämnligen lite för ofta här), hade jag ändå jätte-jättesvårt att bara slänga den fina asken sådär hux flux. Så den har legat i den allmänna diverseruppsamlingskorgen i köket sen dess. Men igår var jag på Ikea minsann, och hepp vad jag hittade. En sån där ram med djup. Och nu förstår ju alla att det var en väldig tur att jag sparade asken. Titta så fint till något av barnens rum! Jättebra att ha.

Att lära sig bemästra livets svårigheter. Ettåring-mamma: 2-0.

Ettåringen har lärt sig bemästra ett av livets svårigheter: hur man tar sig upp för en trappa.

Nu sitter jag här och försöker så gott jag kan att bemästra två av livets svårigheter, den att lita på sina barn och den att inte oroa sig för dem.

Det är väldigt svårt att lita på henne just nu. Det är helt tyst där uppe nämligen. Jag misstänker att hon just nu antingen har hittat sin storasysters tuschpennor och använder dem för fullt, fråga mig inte på vilket underlag. Eller att hon stormtrivs ihop med papperskorgen på toaletten. Men jag ska lita på henne en liten stund till innan jag kollar.

Jag oroar mig för att det inte kommer att vara tyst däruppe så länge till. Utan att det snart kommer en ettåringen ner för trappan med ett brak och huvudet före. Hon har nämligen inte helt lärt sig bemästra konsten hur man tar sig NER för en trappa. Den oron kommer jag inte att bemästra särkilt länge till. Ger efter typ NU.

 
Fotnot. Hon satt på en stol i sitt rum med sin storasysters barbapappa-pussel utspritt runt sig. Jag kunde alltså lita på henne och behövde inte oroa mig.
Ettåring-mamma: 2-0.

Våffeldagen

Det här är dagen som gör att vi varje sommar åker till bonnen i Flädie och plockar jordgubbar, som vi sen gör sylt av.

För när man inte orkar göra ”riktig” våffelsmet utan, som vanligt, hänfaller till pulver på påse, då är det himla gött att kunna plocka fram en burk med hemmagjord sylt iallafall. Och gott.

 Våffla

Nej, det är inte sprutgrädde idag, det är handslagen.

Prince & The New Power Generation – Cream – W/O Rap Monologue