Det ska nog bli bra det här.

Undertitel: Skämmes ta mig fan.

Det är alltså så att jag börjar jobba igen på måndag, efter på dagen exakt ett år och fyra månader som mindre och mindre nybliven mamma. Förra gången jag var föräldraledig började jag jobba deltid när dottern, även kallad fyraåringen, var sju månader. Och jag tyckte det var utmärkt. Det kröp i kroppen på mig efter den inte allt för långa hemmatiden. Den här gången är jag inte alls sådär desperat efter att få börja jobba igen. Jag tror att det beror på att jag är ganska så säker på att det här är sista gången. Det är sista chansen att hänga med dom här två älsklingarna flera timmar dag ut och dag in. Det blir inga fler. Jag har också varit mer upptagen den här gången. Två barn tar mer tid och energi än ett om man säger så, jag var också om möjligt ännu mer utschasad redan när ettåringen föddes med sin egna dramatik än vad jag var när fyraåringen föddes med sin lilla dramatik (förlossningsdramatik kräver minst ett helt eget inlägg, inte nu, inte här). Så jag har varit hemma länge, och jag har varit rätt nöjd med det (ja, jag vet, mammapanik och allt sånt men ändå). Har rent av bävat lite inför det här med att börja jobba igen.

När ska vi hinna ses, när ska vi hinna äta picnic på lekplatsen och åka kälke och baka bullar och allt det där? Jag vet hur korta helger är, dom räcker fasen knappt till att laga fredagstaco och sen är det måndag morgon igen, och då hann man ändå inte tvätta och vka en bråkdel av all den där tvätten som fyller golvet i tvättstugan. Än mindre hann vi kramas och kittlas och snusa varandra i håret tillräckligt mycket.

Men jag har också bävat för att dagarna som är väldigt fullspäckade nu, ska kännas väldigt långtråkiga på ett kontor. Och kanske mest av allt för att jag inte ska komma ihåg ett endaste dugg av hur man gör, hur man beter sig på ett möte, hur man gör när man är vuxen. Att jag ska ha glömt allt jag kunde, att jag inte är landskapsarkitekt längre utan bara mamma.

Men så i fredags var jag på fest på jobbet. Det var tema gult (min älsklingsfärg!), det var snittar och det var iskylt bubbel, hundra gula heliumfyllda ballonger svävade i lobbyn och köket, vårt kök som är stans bästa festlokal med utsikt över kanalen och gigantisk takterrass. Och ni förstår ju att om man jobbar med dom människorna som ordnat det här förminglet en vanlig gå-ut-med-jobbet-kväll, då behöver man inte vara det minsta orolig. Inte för något faktiskt.

Det ska nog gå bra det här.

Tack mina kära kollegor för att ni får mig att nästan längta lite till måndag.

 Och den som kom på uttrycket ”Gult är fult” -skämmes ta mig fan!

Annonser

2 reaktioner på ”Det ska nog bli bra det här.

  1. Härligt! Nu verkar du ju inte svara så flitigt på kommentarer, så du kanske tycker att jag ”blogg-stalkar” dig (säg till då, jag är trög, förstår bara tydliga skyltar) men gult är en spännande färg! Skrev ett inlägg om att jag fått ihop till en helt gul maskin tvätt (!) för någon vecka sedan, och fick oväntat mycket besök och respons på det. En fransk (-språklig) fotoblog tom GILLADE inlägget. Trots taskig mobilbild
    /Ulrika

  2. Jag är bara helt förbuffad över att få kommentarer, kan liksom inte fatta. Glädjen! Fortsätt gärna kära du!
    Skriver lite dåligt idag efter en oväntat händelserik natt, mer om detta i ett inlägg kanske imorgon…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s