Årets mest hypade privatfest och det ovärdiga sätt på vilket jag genomförde den.

Efter den downer det var när vi insåg att vi inte skulle kunna gå på festen tillsammans, min man och jag, hade jag svårt att komma in i den rätta stämningen. När jag sminkade mig kände jag mig lite lite som en transvestit. Liksom, här står en trött och sliten morsa framför spegeln och sminkar sig för allt vad tygen håller, men vem är det hon försöker lura egentligen? Alla ser ju ändå!

Istället för barn och barnvakt hemma, och vi ätandes tapas hos en vännina som också skulle på festen, hade vi vänninan hemma hos oss. Och det var inte så lite tradiga stämning det blir när fyraåringen är sur för att barnvakten (de efterlängtade farmor och farfar) inte ska komma, och för att gästen som kom en stund istället (vänninan) inte i första hand var där för att leka med henne, när mannen är bedrövad men sammanbiten för att han inser sin lott för kvällen, när jag har lite dåligt samvete för allt ovanstående, och inte minst när ettåringen är konstant gnällig med sina modiga 40 grader celsius och hostar så att hon kräks vid kvällsmaten, som i ett försök till att ändå glamma till det dukats upp i matsalen. Efter detta hade jag lite svårt att liksom komma i feststämning.

Men jag stjälpte ändå i mig en halv flaska mousserande till maten och fick håret lockat av vänninnan, själv är jag usel på sånt, och grundade för säkerhets skull med en Irish coffe iställte för bara kaffe strax innan vi kravlade oss in i taxin.

En låda, varken mer eller mindre.

Knöt en rosett runt den låda mousserande vi hade med oss, bytte blöjor mot smink i handväskan, och tog på det höga klackarna. Kände mig faktiskt rätt så het i det där lite för tajta turkosa fodralet jag köpt på rea på hm. Till och med ryggskottet hade nästan helt gett med sig under lördagen. Kanske skulle det inte bli så illa det här!

Sanna.

Kom till festen, lite senare än vad som angetts tillåtet enligt regelverket men välkomnades ändå varmt av värden som kindpussades hjärtligt och utbrast -Välkommen, äntligen! innan han vinglade vidare i svart kavaj och svarta pumps, bärande på olika kristallfat på fot fyllda till brädden med diverse små läckerheter. Vi minglade runt och försåg oss friskt av bubblet. Jag har förstått att det gick åt sisådär en 90 flaskor under kvällen. Jag har förstått att det serverades en ostbricka, den missade jag helt. Jag såg ett fat med fantastiskt vackra minimacroner gå förbi men hann itne prova dem. På väggen i vardagsrummet visades mello på storbild och jublet visste inte gränser när Sanna Nielsen ändå vann. Värden fick chans att återigen utbrista i ett hjärtligt ”Äntligen!”. Sedan tog han raskt fram stegen, hängde upp kristallkronan där drygt tre meter upp i luften och tände ljusen -nu när den inte längre riskerade att skämma sikten för projektorn.

Värden tänder kristallkronan. The show must go on.

Från att ha känt mig ”ikväll blir det nog svårt att komma igång”-nykter fann jag mig plötsligt ”shit vad hände”-berusad. Panikkissade på gatan då kön till lägenheterns (åh, den på alla sätt underbara lägenheten!) enda toalett fyllde hela serveringsgången, hade en hetsig men hjärtlig diskussion med främmande men våldsamt sympatisk kvinna om hipsters, satt i en lång lång stund i trapphuset och pratade allvar med vänninan när hon försökte gå hemåt (dock inte om att hon försökte gå hem alltså).

Selfie. Ni ser alltså graden av berusning allt är liksom lite suddigt. 

Hade väl på känn att det egentligen var dags att gå hem men jag hade liksom bara bestämt mig för att jag skulle minsann inte vika ner mig utan att han tagit iallafall några små trippande steg på dansgolvet. Så vid halv två-snåret stog jag där och vinglade tillsammans med en stor skara festdeltagare (närmre 45 har jag förstått?) som tog sig in på klubben.

Dom spelade rätt mycket Avicii på det där dansgolvet.

Lyckades helt självförskyllt, men tyvärr, bli bjuden på en tequila där på klubben. Vinglade runt lite, dansade lite på det eda dansgolvet, mest till Avicii om jag minns rätt. Tänkte att kanske ska man ta sig hemåt. Trängde mig mot utgången men fastnade lite på det andra dansgolvet med schlagerbögarna. Skulle inte ha gjort det. Backade lite obetänksamt mot en kant, föll, tog emot med handled. Kände att det där var inte skönt, bäst att åka hem. Tog mig till garderoben, fixade ut jackan, hoppade in i taxi och beställde min hemadress.

I taxiresan klarnade det lite för mig. Smärtan alltså, den blev tydligare. När jag kom hem fick jag med svårighet av mig kappan och fick se att handens led var sig inte lik. Utan mycket större. Bröt ihop i en hög i hallsoffan, grät, kved, snörvlade, tyckte synd om men mest förbannade mig själv. Så oerhört pinsamt.

Småbarnsmamma utsläpt i natten. Spacklar upp sig. Dricker till det. Ramlar på dansgolv. Blir obrukbar som mamma för närmsta framtid.

Min man, den stackaren, som inte sovit mycket på grund av ettåringens hosta och feber, kom ner för trappan. Han berättade dagen efter att jag var i ett sådant tillstånd att han ett tag innan han lyckades få ur mig vad som hänt trodde det värsta, att jag blivit våldtagen av en taxichaufför eller något liknande. Han hjälpte mig med avklädning, panodil, vatten, toalettbesök och halvt om halvt bar mig i säng. Då jag en kvart senare fortfarande låg och frossade och hulkade av smärta hjälpte han mig istället klä på mig mjukiskläder, packa en liten väska me dbra att ha grejjer, beställa en taxi samt sätta mig i den och beordra chauffören att köra till akuten.

Ni ser den där knölen? Den ska inte vara där.
 
Så där satt jag sen och väntade. En förvånansvärt kort stund, det var näst intill tomt. Blev inkallad, synad, röntgad (inget brutet), lindad, istoppad två citadon och hemskickad.
Ni ser det där bandaget. Det ska inte vara där.
 

Söndagen var inte festlig. Alls.

Sanna Nielsen – Undo

Annonser

8 reaktioner på ”Årets mest hypade privatfest och det ovärdiga sätt på vilket jag genomförde den.

  1. Önskar nästan att kvällen varit ännu längre och att jag mött soluppgången i värden kök med köttbullar och frestelse, hörde att det hade serverats framåt sjusnåret 🙂

  2. En LÅDA bubbel borde man faktiskt ha med oftare som gåbortspresent, alla blir ju glada av det!
    Och kristallkrona borde fler ha. Dock, kräver sin takhöjd för att se riktigt elegant ut. Härligt att ha dig som vän.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s