Inte fullt så romantiskt nu som då.

Häromdagen gick jag en sväng i solskenet. Kom till en plats jag normalt cyklar förbi varje dag på väg till och från jobbet. Som är en av anledningarna till namnet på den här bloggen. För den här platsen får mig att tänka.

Ett halvår senare.

En ödetomt, ett hål i staden. I den nya vårsolens, föga smickrande, starka ljus dammig, skräpig, trött. Det kallas stäppen. Kan i försommarskrud vara helt ljuvlig. Kommer att bebyggas om några år, men jag kommer alltid att minnas just den här platsen.
Såhär kan det också se ut.

Den här promenaddagen råkade vara den 14:e mars. Ett halvår sedan jag och min man gifte oss. Och på den här platsen tog vi merparten av våra bröllopsbilder. Det finns ingen som kan göra mig så ledsen, besviken, frustrerad, förbannad som han. Och heller ingen som får mig att känna sån avgrundsdjup längtan som när vi är ifrån varandra, får blodet rusa i kroppen när jag ser honom. Har fortfarande aldrig mött en mer attraktiv och intelligent man än honom. Ingen får mig att känna mig så vacker och underbar som han, när han ser på mig. Tack för att du vill vara min man!

Katrina & The Waves – Walking On Sunshine

 
The day of all days.
Foto: Jonas Persson.
 
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s