Lilla bröllopsresan. Del I. Prolog.

Det förekom ju alltså ett bröllop här i höstas. Ett fett och festligt och fantastiskt sådant. Jag har lovat vissa att återkomma mer i detalj till det här på bloggen och det kommer jag kanske att göra så småningom hoppas jag. Kanske för att fira ettårsdagen, vad vet jag. Iallafall. Eftersom vi inte är särskilt välplanerade, bestämde vi oss i början av juli för att genomföra det -i mitten av September. Ganska snäv tidsram tror jag att de flesta håller med om, för ett bröllop som ändå skulle visa sig ha 60 fabulösa gäster. (Nå, själva förlovningen ägde till min stora förvåning och glädje rum på en parisresa våren 2011, så det var inte en total chock att ett giftermål ändå var på tapeten, men dock.)
 
Inte heller är vi, vilket kanske framgått redan, särdeles ekonomiskt sinnade, så någon budget för detta event hade icke jobbats ihop, än mindre sparats ihop. Vi tänkte icke nedlåta oss till att göra våra gäster, eller oss själva, besvikna genom att ha något jävla mesbröllop, utan här skulle festas med glans och dans. Så skedde, och även om budgeten kunde hållas mycket snäv tack vare en väldig massa hårt jobb och en väldig massa hjälp från en väldig massa älskade människor, rymdes i denna budget ingen bröllopsresa. Alls. Och en sån vill man ju ha? Vi nedlät oss därför ändå efter en viss tvekan att önska oss inte saker, utan bidrag till en resa. Så utöver en väldig massa snajsiga viner, som vi sneglar lystet på i vinhyllan i källaren då och då men ännu inte nänts röra mycket av, fick vi också förvånansvärt mycket pengar.
 
Vi drömde om New York (där min man varit ett flertal gånger, men aldrig jag) och Singapore och Bangkok (där vi varit tillsammans och haft det härligt), men insåg att tiden finns inte riktigt när man har två barn i dagisålder och det på varje lapp från dagis står ”lediga föräldrar betyder lediga barn”. Att tvinga sin mor att ta ett antal semesterdagar för att passa våra barn när vi är på bröllopsresa är ändå lite väl magstarkt. För att inte tala om att lämna ettåringen och fyraåringen utan föräldrarna i nån vecka eller så.
 
Vi bokade redan innan jul in en långhelg som hölls tom i kalendern, med barnvakter alerta. Så talade vi mer sansat om Paris och Prag. Om Dublin och Dubrovnik. Om Berlin och Barcelona. Men kunde inte riktigt bestämma oss. Sköt beslutet framför oss och rätt vad det var var helgen bara drygt en vecka bort.
”Ikväll efter kvällmat och barnnattning är det vi som sätter oss och bokar en resa, första bästa, bara VI kommer IVÄG.” Så sa vi på torsdagskvällen för drygt en vecka sen. Och sen vet ni ju vad som hände. Vi hittade en koppa och en koppa till. Och att sätta sig på ett flyg och vara borta tre dagar och lämna barnen hos mamma när minste ett, potentiellt två, av dem har vattkoppor känndes inte aktuellt.
 
Så vi bokade ingen resa utan bidade vår tid, höll barnvakten informerad och alert. När helgen närmade sig och koppans koppor började mattas av och hon fortfarande var vi god vigör i övrigt, och fyraåringen fortfarande inte hade en koppa på kroppa, bokade jag resolut in oss på en bröllopsresa till Köpenhamn en natt. Bättre än inget, vem vet när vi får tid igen?
 
Så på fredagen packade jag ihop barnen för en helg hos mormorn. Jag packade mina citykläder, mina höga klackar, mitt röda nagellack och min negligé, och körde med bilen fullastad (alltid, spelar inge roll hur kort stund vi ska vara borta!) norrut den lilla biten till Helsingborg, den underbara staden. Hade en fin dag med barnen på Fredriksdal. Åt lammstek på kvällen med mamma. På lördagsmorgonen tog jag mina saker, vinkade till barnen och åkte båt till kontinenten för att möta min älskade i Köpenhamn, dit han skulle anlända med tåg från Malmö. Det var en härlig känsla.
En härlig känsla. Och det var ingen dålig dag att åka över havet till sin bröllopsresa.  



Annonser

4 reaktioner på ”Lilla bröllopsresan. Del I. Prolog.

  1. Härligt du beskriver det!

    Och igenkänning – vår bil är alltid full när bi ska någonstans, oavsett storlek. (Och varför inte?) Och varför inte egentligen? Sedan är det väl en annan grej det att vi aldrig lyckas komma iväg på utsatt tid…,

  2. Du får fler kommentarer egentligen, men min stalkertendwns brottas ned av svårigheterna att kommentera. Men jag tycker alltid det är kul att läsa vad du skriver!
    /Ulrika – your friendster stalker

  3. Imponerad att du lyckas kommentera överhuvudtaget. Det verkar verkligen vara en brottningsmatch!
    Och det är det lite av vår tids intelligenstest, att klara av att läsa en text där i-apparaternas rättstavnings”hjälp” alltid ändrat några ord hit och dit. Man blir rätt så bra på det efter ett tag. Och fattar man inte vad den som skrev menade så är det bara att önskeläsa, fylla i vad man själv vill att det ska stå…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s