On the road again!

Mot paradiset.

Linderödsåsen, en av de vackraste sträckorna Malmö-Binnerbäck.
 

Annonser

Jag cyklar hem från jobbet…

… och till det också faktiskt. Nu när jag äntligen börjat komma in i jobbet utan att VABa på hela förra veckan. När jag äntligen lagade min cykel förra veckan. Och nu när sommaren är här hos oss.

Så jag lever åter upp till bloggens namn, och det är en härlig frihetskänsla att susa fram genom staden. Musik i öronen, sånt skit. Man vill höra fartvinden, och fågelkvittret i villakvarteren och ungarna på skolgården och om det kommer en bil där runt hörnan. Hjälm, sånt skit. Håret ska fladdra i vinden. 
Det finns dock vissa mörka moln på cykelhimmeln, och det här är ett av dom. 

Fram till den här viadukten, ganska nära mitt jobb är cykelbanorna rejäla och man kan cykla om vem man vill. För det är så att min cykel har ett osedvanligt bra rull och glid. Eller en väldigt snabb cyklist på sadeln, jag vet inte. Men här smalnar cykelbanan av, och kantstenen växer upp ur marken. Och man tar i för kung och fosterland i nerförsbacken för att ha fin fart med sig ut ur tunneln. Och då kan man ge sig fan på att där på andra sidan kör en lång rad slöhögar som inte alls såg till att ha fart med sig. Som vinglar runt över hela cykelbanebredden och trampar och flämtar och omöjliggör omkörning utan livsfara. Och så hamnar man där bakom och blir tvungen att bromsa sig upp för hela uppförsbacken. Så att all fart är helt slut redan halvvägs upp och man måste växla ner. Fy fan. Sånt gör mig arg ända fram till förmiddagsfikat ibland.

Jag säger inget mer… eller jo förresten.

För vissa saker är lite för viktiga gör att inte kommenteras ändå. Så jag gör det nu i efterhand för jag kan inte hålla mig längre. Och imorgon bär det av igen och jag längtar. 
Först ovanstående. Det finns vissa av er som inte fattar alls. Det finns fattar precis och börjar dräggla direkt. Sen finns det dom som känner igen det men inte fattar det. Först- och sistnämnda kategori människor är det lite synd om. Dom i mitten, inklusive jag själv vet vad njutning är. Öländska kroppkakor. Visserligen inte alls som mormors, men eftersom hon inte gör dom åt oss längre, och jag bara inte orkar göra det själv, fick det duga med Morells. Och de var inte alls fy skam, utan mums. Med grädde, lingon, och med en klick smör också för säkerhets skull, jag är ju skåning. 
Sedan blåsipporna på Öland. Ni som sett en bokskog full med vitsippor kan ana. Tänk samma, men byt ut bokarna mot tall, hassel och några ekar. Och alla vitsipporna mot blåsippor. Det är som att himlen lagt sig på marken. Helt makalöst faktiskt. Och utan att skämmas grävde jag upp några tuvor och satte i rabatten hemma i stan. 
Och sist men inte minst. Löttorps konditori. Världsklass alla kategorier. Som sagt… 
Okej det var allt. 

Sommaren är här!

Det står i tidningarna att det är sommar nu. Med en helg full av sol och 20+ finns det ingen anledning att säga emot. 
Och det är inte det att vi inte har grillat tidigare i år, men idag var det dags för första riktiga grillmiddagen. 
Ett tag var jag så less på pastasallad att jag trodde att jag skulle spy om jag såg en enda pastasallad till. På varje kaffe, fest, picnic, grillkväll man blev bjuden slet någon fran en plastbunke med mer eller mindre smaklös pastasallad. Sen fick jag nog, så jag har inte gjort pastasallad på säkert två år. Men, idag blev jag plötsligt sugen på det igen. Fläskkarrén till ära kan man säga. Gott var det! 
Mitt hetaste trick är att blanda rejält med dressing av balsamvinäger, lite japansk soja, svartpeppar, salt och lite socker, med rödlök i en bunke redan innan du kokar pastan så att rödlöken blir marinerad (eller modernare uttryckt ”picklad”). Vänta med oljan. Koka pastan riktigt al dente, häll av den och vänd runt den med dressingen, fortfarande varm. Då suger den åt sig av smakerna ordentligt undertiden den svalnar. Vänd ner resten av vad du nu vill ha i tillsammans med olivolja. Servera nygjord och fortfarande lite ljummen. Helst med grillat kött och rosé. Enjoy. 

Oj vad tiden går…

… han blev nio år i år!

Av minsta systern fick han ett trepack ballerinakex. Av fyraåringen fick han en fotboll. Av pappan fick han en cykel. Av mig fick han ett par överdragsbyxor. Ibland måste man offra sig… 

Som han själv så diplomatiskt uttryckte det: 

”-Jag är ledsen Emilie. Din present är kanske väldigt användbar, men den kommer tyvärr. På sista plats.”

Phoenix – Congratulations

Nu är glada…

… påsken slut, slut, slut. 

Påskeriset åker ut, ut, ut… 
Jo, vi kan väl erkänna att det finns regniga stunder i paradiset också, inte bara blå himmel. Men den här smarta mamman hade köpt med sig ett rejält påskpysselset (dvs papper och pennor från Ikea, klistermärken från biltema och lim, diverse papper och bokmärken från TGR totalt kanske 50 kronor…) så det gick ingen nöd alls på den ständigt pysselsugna fyraåringen. Oj vad hon pysslade. Men så blev det ett väldigt praktfullt ris till slut också. Som fick följa med hem till stan sen också, men som nu faktiskt har spelat ut sin roll för den här gången.
Nu återgår vi till att plocka blommor och rita tusentals teckningar igen. Och att träna på ”dokstaberna” i Spider-Man-skrivboken vi fick på McDonalds på väg hem från paradiset… 

Ses om ett år påskpyntet!