Selfievarning. Jag har köpt ett läppstift.

Född 1977 och därmed tonåring under 90-talet. Ett nittiotal som i mina kretsar betydde att om man var tjej och ville klä upp sig, då tog man på sig samma sak som man hade på sig annars. Och det var helst jeans (först Levi´s 501 som syddes in lite så att de satt tight över låren, sedan Filippa Ks revolutionerande tighta jeans), herrskjorta (aldrig dam, de var ju figursydda), helst från Ralph Lauren. Och på fötterna hade man helst timberlandkängor året runt. På sommaren kunde seglarskor från Timberland, eller möjligtvis Birkenstock eller Teva sandaler gå an. Hade man ett par pärlörhängen till ovanstående var man sjukt uppklädd. Smink som användes (alltså om man ville vara extra fin): mascara.
 
Med denna stil tog det ett tag att anamma smink och damkläder. Jag har kommit en bit på vägen men än idag har jag svårt för kjol till vardags (om det inte är sommar så att man kan ha en strandkjol, barbent), framför allt med strumpor till. Klackar har jag anammat rätt rejält. Insåg snabbt att om man inte är så lång får man ta sig samman. Och sminket går det väl sådär med. Fortfarande är marscara min enda standardsminkning på vardagar, och ibland glömmer jag det utan att dö, ävne om jag visst känner mig rätt naken.
 
Det jag aldrig kunnat förlika mig med är läppstift. Läppglans (helst hudfärgat alltså), för all del. Men läppstift… Vilken färg jag än provat känner jag mig bara påklistrat clownig. Och som en tant. Fast jag ser på stan och i alla de rätta magasinen att läppstift är här för att stanna.
 
Så nu när 40-strecket närmar sig med stora steg är det dags att ta tjuren vid hornen tänker jag. Så häromdagen i ett shoppingrus över H&Ms nya kollektion köpte jag med mig ett läppstift. MEst för att förpackningen var så läcker. Och när jag öppnade och kollade så såg det så frestande ut att stryka det där helt oanvända stiftet över läpparna. Illrött och helt matt. Så jag var alltså tvungen att köpa det.
 
Förpackning. Läcker.
Oanvänt. Vill ha.
Och jag har tränat lite på att använda det och jag tror jag var mogen, för efter bara två försök känner jag mig inte tantig längre. Bara oerhört raffig.
 
Före.
Efter. Lovar att återkomma med bättre efter-bild vid tillfälle. Här ser det mest ut som porrfilmsläppar, det är fel.

Raffig är ett jävla tantigt ord, jag vet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s