Idiot. Alltså på riktigt.

Nu är det så att jag har varit i Milano över helgen med en kär kär vän och det var härligt och det finns mycket att rapportera från det. Men det mest äventyrliga på resan var färden mellan flygplatsen och stan.

När jag landade på Milano Malpensa airport visade det sig nämligen att det var någon typ av stejk bland busschaufförer så flygbussarna var delvis inställda och det fanns mycket kanpphändig information om när och om bussarna gick. När vi kom ut från terminalen stog en buss där med ett hav av människor kring sig. Efter ett tag stog det klart att alla inte skulle komma med den bussen och när nästa skulle gå kunde ingen svara på. Så vi bestämde oss för att dela en taxi till hotellet -vi hade inte kommit till Milano för att stå på flygplatsen hela fredagen.

När vi sen skulle åka hem gick vänninans flyg hem till Oslo nästan tre timmar innan mitt så jag valde att vänta i hotell-lobbyn för att vila lite och läsa en bok, tänkte sen äta en sista måltid i Milano innan jag också tog mig mot flygplatsen. Efter ett tag hade vi en smskonversation där jag frågade hur det gick med bussen och hon rapporterade att bussen till flygplatsen tog en evig tid, hon rekommenderade mig att kolla upp flygtåget istället. Jag hade inte fattat att det ens fanns ett tåg så den informationen tog jag tacksamt emot. Bestämde mig också för att det kanske var säkrast att börja ta sig till flygplatsen i god tid, middagen fick intas där istället för på en kvarterskrog i stan.

Väl på stationen verkade det som att ungefär hela Milano skulle ut och tågluffa för under de tre dagarna där såg jag ingenstans så många människor samtidigt. Lyckades läsa mig till att nästa tåg skulle gå om 17 minuter och nästa efter det om mer än 1 1/2 timme och själva resan skulle ta ca 52 minuter. Med denna ekvation så vore det helt bäst att komma med det tidiga tåget. Men när jag tog kölapp till biljettkassan var det 107 nummer före och jag hade ingen aning om var själva perrongerna var så chanserna att hinna med det tåget tyckes rätt små. Rätt snart fann jag ut att det gick att köpa biljetter i några maskiner som hette ”Fast tickets” och även om det också där var lång kö såg det alternativet ut att åtminstone nästan ge mig chansen att hinna. Fast ticket var ett mycket missvisande namn på dom maskineerna. De reagerade så långsamt att flera personer stog och bankade och sparkade på dem för att få dem att reagera, många gav upp och gick därifrån och många, mig inkluderat blev allt mer stirriga i blicken, svettiga i pannan och tittade på klockan en gång i sekunden. Lyckades iallafall behålla lugnet för att till slut få en biljett. Sprang (redan genomsvettig under kappan) mot perrongerna. På skyltarna stog det att tåg till Malpensa flygplats skulle gå från spår tre, nästan längst bort, så jag sprang dit och med fyra minuter till godo var jag framme och beredd att hoppa på tåget. Just som jag hade släng in väskan och skulle hoppa på kom en konduktör förbi så jag frågade för säkerhets skull om detta var tåget till Malpensa flygplatsen. Han skakade bara roat på huvudet, sa 27 på italienska och pekade mot andra änden av stationen. Så jag ut med väskan och sprang det fortaste jag kunde till andra änden, hittade spår 27, hittade en konduktör som just skulle vissla i sin pipa och som nickade som svar på min frågande och lätt desperata blick. In med väskan, på tåget och så körde det.

Slumrade lite i en timme och 15 minuter (bara 20 minuter längre resan än vad tabellen påstod) och gick för att leta upp min incheckningsdisk. Mycket märkligt för det fanns ingen. Och inget flyg till köpenhamn fanns på skärmarna. Börjar ana oråd och tittar noga på biljetten -som bara finns i telefonen där batteriet håller på att dö. Paniken närmar sig. Men det ÄR rätt tid. Det ÄR rätt dag. Tittar ännu noggrannare. Det ÄR inte rätt flygplats. Jag är på Malpensa, flyget är på Linate. Festligt. Nu är det 2 timmar och 20 minter kvar till planet ska gå och med tanke på min erfarenhet av tågresan till Milano och möjligheterna att på stationen i Milano köpa en biljett till Linate (som visserligen ligger mycket närmre stan så restiden dit borde inte vara lång) så inser jag att kollektivt resande inte är att tänka på. Så ännu en gång tar jag mig till taxikön på Malpensa och förbereder plånboken på en djupdykning. Taxichauffören i första bilen i kön kör mig gärna till Linate men varnar mig att eftersom vi har bråttom måste han köra motorväg hela vägen och då blir det dyrare på grund av vägtullarna. Jag har just inte mycket val så jag nickar trött och hoppar in. Chauffören pratar bäst engelska av alla italienare jag träffat hitintills, det visar sig att han är gift med en kvinna från Houston och tills för fyra månader sen ägde och var VD på ett företag som hans pappa startade 1965 som installerade airkondition och ventialationssystem på köpcenter. Men efter den italienska finanskrisen har många köpcenter lagt ner så han var tvungen att sätta företaget i konkurs och taxichaufför var det enda jobba som fanns att få. Det visar sig också att han bor inte i Milano utan i Cannobio vid LAgo Maggiore där jag var för några år sedan så vi pratar visare. Trots omständigheterna är det en rätt trevlig resa allt som allt. 125 euro och lite drygt en timme senare är jag framme på Linate och checkar in. Tänker mig äntligen få en snabb macka innan flyget går men på Linate stänger det lilla utbud av shopping och caféer som finns klockan nio och klockan är nu halv tio.

Hungrig och inte så nöjd är jag hemma i min egen säng klockan halv två. Och får meddelat att ettåringen har magont och feber. Så det blir en VABmåndag. Lika bra känner jag för en gångs skull.


Milano Malpensa och dess taxifil. En klen tröst att taxichauffören sa att han köra flera personer om dagen från Malpensa till Linate och tvärtom.

Bob Hund – Mer än så kan ingen bli



Annonser

Söndagslyx

Eftersom jag blev upptvingad av ettåringen ungefär två timmar innan normal helgfrukosttid och det såg ut att bli ännu en dag av digert regnande, så var det bara att bestämma sig. Ha en tycka-synd-om-dag, eller ta tag i lyckan? 

Valde det senare och utnyttjade de två timmarna till att baka rosenbröd till frukost till oss alla. Med benägen stjälp och hjälp av barnen. Mums var det. Riktig söndagslyx! 

Nattsvart.

Ni vet den där känslan. När den ni sover med har druckit lite mer alkohol än en själv innan läggdags. Så att vi just inatt inte sover med varandra utan en av er sover och den andra ligger bredvid och försöker sova. I just det här fallet gick jag och la mig tidigare, och sov ganska tungt när den andre sen gick och la sig (eller ja jag tror det eftersom jag inte märkte när det hände). 

Men vid tvåsnåret yrar den där ettåringen vi har till, vaknar lite. Och hos oss fungerar det så att om jag försöker hantera situationen så vaknar hon helt och vägrar något annat än att sova i min säng, och då blir det just inte mycket sovit för min del. Så gången är den att hon vaknar till lite, jag vaknar till lite och buffar på den som sover bredvid. Den som sover bredvid vaknar till lite och stapplar upp ur sängen, in till ettåringen, bäddar till lite och säger ”-God natt, nu sover vi”, och stapplar tillbaks. Så somnar ettåringen om, och den tillbakastapplade dimper ner i sängen och somnar om. 
Men inte jag. Jag somnar nästan om. Då blir den där bredvidsovaren lite kärvänlig i sömnen, kryper närmre och vänder sig mot en. Då blir det ganska snart blir lite för varmt och lite för kvavt eftersom en spritandedräkt flåsar mig i ansiktet. Så jag jag försöker vända mig om men då är det slut på säng på min sida. Så jag buffar på den där bredvidsovaren så att den ska vända sig om. Det gör den snällt och jag somnar nästan om. Men då börjar bredvidsovaren snarka. Inte lite grann, lite gulligt, utan ”Jag drack lite mer sprit än du innan jag la mig så nu sover jag skittungt”-mycket. Så jag buffar lite på bredvidsovaren så att den ska vända på sig. Och det gör den och så somnar jag nästan om. Men då börjar bredvidsovaren prata lite i sömnen och gnissla lite tänder… Ni vet den känslan?

Då är det tur för den där bredvidsovaren att den är en sån som jag älskar ändå. 
Här är en bild på eländet: 

Lördagsgodis

Vänner på besök lite sistaminuten-bestämt sådär. 

Fördrink på färskpressad citrus (clementin, grapefrukt, lime och citron), vodka, Cointreau, is och en skvätt soda. Drinktilltugg såna där rullar med färskost i som jag gjorde på tapasbordet när jag var ensam hemma, fast på aubergine istället, samt hederliga gamla chips. 
Till huvudrätt serverades citronbakad lax, jordärtskockspuré, dill- och tomatconcassé. En megagod Riesling till det. 

Äpple- och vinbärspaj med kardemumma och hemmagjord vaniljsås. Till detta serverades kaffe och säsongspremiär av Så mycket bättre. 
Bara så att ni vet: väldigt ofta både ser det bättre ut och smakar bättre, än vad det ser ut på bilderna jag tar. Men det är illa nog (pinsamt nog) att slita fram telefonen för att ta en bild överhuvudtaget, så att tända taklampan just när alla satt sig till bords är det sällan läge för. När jag får betalt för att blogga lovar jag att börja ta bättre matbilder… 

Fredagsmys.

Tagliatelle, gryta på hjortfärs (hjortfärs, gul lök, bacon, grädde, trattkantareller, timjan, soja, svartpeppar och salt), en klick hemmagjord lingonsylt (på lingon från paradiset) och ett glas eller två av Tina Nordströms rödvin.

En sån där dag!

En sån där dag när man hittar en tia på gatan liksom. Ni som var med mig på Yasuragi och lyssnade på Olof Röhlander vet vad jag menar.

När det ösregnar och man tar bilen till jobbet och så finns det en ledig plats preciiis utanför dörren. Och det är ingen stor lucka men man lyckas parkera den stora familjebilen där med bara en backning trots att det självklart står en sur gubbe i snickarbyxor och glor på trottoaren. En sån som skakar lite på huvudet när man börjar backa. Där fick han.

Och så säger dom att kvinnor inte kan fickparkera! Ha!

Det borde vara förbjudet.

Helt förbjudet. Att släppa ut småbarnsmorsor på stan samma dag som det är lansering av nån specialkollektion på nån kedja. Vi (eeeh, iallafall jag) går ju på det varje gång!

Häromsistens hade jag en halvtimme över efter ett möte på Emporia och lyckades då göra av med 1589kr på H&M som lanserade studiokollektionen den dagen (en av sakerna som inhandlades var det röda läppstiftet). 

Idag frågade kollegan när vi hade lunchat färdigt om jag visste vad det var för ståhej utanför Lindex på morgonen. Det visste jag såklart! Jean Paul Gaultier! Ni som läste blogginläggen från Eurovision i maj förra året vet att det här var jag bara tvungen att ta del av. 
Kom ut efter en kvart, 2023kr fattigare. Suck.