Det är en sån dag idag.

Rusar förbi denna målning på den fria Grafittiväggen på P-huset Anna på väg till jobbet. Och det är ungefär precis så jag känner mig idag. 

 
En sån dag när man hoppas innerligt att ingen annan ska ta hissen upp till kontoret samtidigt, för man behöver den stunden. Den stunden är min bästa buffert mot omvärlden. Där inne kan ingen komma åt mig. Man pusta ut efter cykelfärden i motvinden, torka tårarna och kontrollera mascaran. Eller sätta på mascaran om man inte gjort det ännu, vilket jag oftast inte gjort. Många gånger har jag funderat på att trycka på nödstopp-knappen en liten stund. Men jag är osäker på om det går nåt larm då samtidigt, eller hur man får igång hissen sen när man är redo att möta världen igen, så ännu har jag låtit bli.
 
Men tror ni inte det är nån svalt snygg Swedbank-snärta som kommer samtidigt, som hälsar glatt och säger -God morgon! Som inte fumlar runt i sin handväska full av trasiga pennor, miniskalstockar, Pixiböcker, tamponge, nappar, Lypsyl som tappat korken, visitkort, Ica-rabatt-kuponger, näsdukar som är bara lite använda och såna som är väl använda men det fanns ingen papperskorg i närheten att slänga dem i, för att hitta nyckelknippan med taggen. Med beigea tunna lädehandskar sticker hon ner en smal hand i en märkesväska och får tag i nycklarna på första försöket. Hon öppnar och håller artigt upp dörren för mig, och hon luktar dyr parfym och hon fastnar inte med nån ärm i nåt dörrhandtag som jag gör. Så går vi in och jag hoppas innerligt att hon är så perfekt att hon är en sån som tar trapporna upp för vardagsmotionen (och för att hon bara jobbar på tredje våningen, inte sjätte som jag). Men det är hon inte, den där figuren kommer sig väl av att hon har självdiciplin nog att träna hårt flera gånger i veckan, utan istället åker vi hiss tillsammans i tystnad. Den hissen som har speglar på tre sidor så att man ytterst tydligt ser att det är hon som är den perfekta i den här världen, inte jag. Hon stiger ur och ler med perfekta tänder och perfekt make-up med minst tre olika lager av primer och Foundation och sånt som jag inte ens kan namnet på och så säger hon trevligt -Ha en bra dag. Och jag funderar nästan på att bli förbannad. Ser hon inte att det här är en skitdag? Eller är hon ironisk?
 
Jag går raka vägen in och gömmer mig bakom mitt skrivbord och mina två datorskärmar. Det första som poppar upp i mailkorgen är månadens lönesepc. Som är så full av VAB-dagar och föräldraledighetstimmar och semester och skit att den är två sidor lång men med en obehagligt liten summa på sista raden. 
 
Det enda som kan rädda den här dagen är att tillåta sig själva att börja lyssna på smörig och melankolisk julmusik. Ronan Keating here I come.
 
 
 
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s