Högt och lågt.

Det är så konstigt när någon dör. Man blir påmind både om hur lite ett liv betyder. Och hur mycket. 

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker…”
Även om det ofta inte är helt oväntat. För jag kände det när jag när jag fick barn också. Att det var helt overkligt att världen runt omkring bara fortsatte som vanligt, som om inget hade hänt. Jag fick lust att skrika, och ruska om människor jag mötte på trottoaren. -Hallå, förstår ni inte att världen är helt förändrad, allt är nytt! Det finns ett liv här, ett barn som inte fanns igår och det är mitt! 
Lite är det så nu när mormor har dött, men tvärtom. Allt är egentligen precis som vanligt. Det var egentligen inte ett dugg oväntat eller sorgligt. Hon var gammal och sista tiden ganska skröplig. Det var länge sen hon var sig själv; en rolig men rätt besvärlig kruttant. Det var länge sen hon härjade runt och muckade gräl med släktingar och grannar och halva byn, länge sen hon ojjade sig över allt -Hu vale så dant. Länge sen hon bakade alla sina småkakor, och plockade hinkvis med blåbär och gjorde paj och sylt. Odlade pråligt färggranna blommor i rader i trädgårdslandet och klippte av till buketter när det skulle komma gäster eller när nån fyllde år. Länge sen hon plockade så tjocka buntar av fridlysta orkidéer att de inte gick att hålla i en hand och bara ryckte på axlarna om nån kom på henne -Häe ha jag plocke orkidéer i allé år. Och det tänker jag fortsätte me. 
”…Världen förändrar sig varje dag
Ibland blir den aldrig den samma mer.”
För ändå, om allt det där redan var länge sen så var det först tidigt i lördags morse som det blev definitivt så att det aldrig kommer att hända mer. Inte med henne. Vi andra fortsätter. Barnen ska ändå ha mat och operabiljetterna var redan inköpta och förr eller senare blir allt nästan helt som vanligt. 
Hur kan allt vara det samma när någon har fötts som inte innan fanns. Och hur kan allt vara det samma när någon har dött som har funnits? 
För mig som inte är så särdeles religiös är det rätt så skönt att mormor själv var ganska religiös. Iallafall så mycket att hon gärna gick i kyrkan för -Det var ju lika bra att hålla sig väl med han där uppe när man börjar bli gammal. 
Tillräckligt religiös för att hon nu säkert har träffat av morfar igen och att han var vitklädd och hade blommor i håret som hon tänkt sig att han skulle. 


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s