Små glimtar ljus i det grå.

Idag är en sån dag när vi väntat hela dagen på att solen ska gå upp. Men det gjorde den inte. Det har varit lika tre grader kallt och genomfrätt (jag skulle skriva genomgrått, men iPhones fantastiska stavningshjälp valde genomfrätt. Och det är på något sätt lika passande…) hela dagen. Enda variationen är att ibland var det ösregn, ibland uppehåll, och ibland snöblandat regn. 
Vi var på utflykt på förmiddagen, tjejerna och jag. På en loppis, men hittade inget -inget! På torget för att handla en bukett blommor att lysa upp dagen med, och ägg. Ingen av blomsterhandlarna var där så blommor får vi leva utan. Men Äggatanten var där, på ovanligt gott humör muttrade hon konspiratoriskt om att hålla i pengarna för det var så många ”såna där med pappmugg” på torget idag. Men ”av maj får dom inga pengar, sånt får politikerna sköta”. Jag höll tyst och skötte mina affärer. Vågar inte stöta mig med min bästa äggsupply. 
Bästa fruktkillen var där iallafall, på strålande humör som alltid. ”Smaka på mango. Fantastisk smak idag, från Peru. Och se här! Papaya från Honduras, bästa sorten” och han hade rätt både mangon smakade fantastiskt, och den spanska ekologiska avokadon var härligt smörig. 
Se på dom! Supersized båda två. Längtar tills jag ska äta den där kvarvarande avocadohalvan ikväll. 
När det skymmer utan att ha varit dag ställer vi till med framför-brasan-fika. Flyttar dit fåtöljerna och lilla bordet, dukar fram gotter och grillar marshmallows. Mys! 

Och så fortsätter piratlekarna. De har pågått senare dagarna. Igår mössor blev jag hotad med ett svärd när jag klev ur duschen ”-Se upp matrosskalle”, röt femåringen. De rider omkring i ”pirathattar” och skriker iiiiiha! 

Femåringen självklart kapten. ”Du ska säga kapten när du vill säga något till mig”, instruerar hon sin måttligt talkunniga lillasyster. Nu är sofforna piratskepp. Hästarna har de bundit fast framför brasan. De har släckt lamporna och ska köra ut i natten, smyga på några rövare tydligen. ”-Lätta ankan nu besättning” skriker kaptenen till tvååringen, viftar med svärdet och smurrar på kudden som föreställer ratt. ”Lätta ankan då, sa jag!”
Själv sitter jag kvar i fåtöljen framför brasan och försöker hålla mig för skratt. 
Eller förresten, nu råkade kaptenen putta ner besättningen i golvet så det blev ett jävla liv. Jag tror jag måste bryta in. Hej. 
Annonser

Jag vet verkligen inte vad som hände.

Hur blev det såhär?

Jag som verkligen hade ansträngt mig för att vi skulle ha enmysig middag tillsammans när vi var själva hemma, tjejerna och jag. Tänt ljus. Hällt upp vattnet i fina karaffen istället för plastillbringaren och lagt i isbitar för att det skulle bli sådär iskallt som barnen vill ha det. Stekt fiskpinnar, vispat ihop pulvermos, micrat frysta ärtor och verkligen gjort mig till. Och i ungefär två minuter hade vi skitmysigt. Sen råkade jag tydligen peta i tvååringens potatismos på ett högst opassande sätt när hon bad mig blåsa i det. Hade jag bara vetat vad jag gjorde fel kunde jag ju lovat att aldrig göra om det, men i detta fallet blir det svårt. Så hon fick ett totalt bryt och skrek ilsket rakt ut i fem minuter trots att jag slätade till moset igen och försökte trösta. Sen förpassade jag henne till hallen med förmaningen att om hon ska sitta med vid matbordet så får hon inte skrika. I hallen fortsatte hon såklart att gasta som en gast. Då blängde femåringen surt på mig och sa att jag var en elak mamma och att hon skulle trösta. Så hon gick ner i hallen och mötte samma jävla monster som jag just lämnat där. 
Och då fick hon ett bryt. Sprang gråtande förbi mig in i soffan. -Hon vill aldrig att jag ska prata med henne, eller krama henne, eller pussa henne, hon tycker inte om mig fast jag är hennes storasyster. Det är orättvist!
Så där satt jag med mitt vatten och mitt pulvermos och en jävligt dålig stämning. 
Och nu vankar jag av och an mellan hallen och soffan och försöker trösta och locka för att få lite sällskap. Det går sådär. Snart skiter jag i uppfostran och hälsa och övervikt och plockar fram chipsen. Happy happy!

Amanda Jenssen – Happyland

Det handlar, som så ofta, om att ta sig samman.

Hur ofta gör vi någonting tillsammans som familj på vardagskvällar efter dagis, jobb och skola? Inte jätteofta.

Innan var alla barnens aktiviteter bara en tid att passa, en timme att vänta. Men ända sen i somras har vi lyckats få femåringens simning att vara en gemensam aktivitet.

För nioåringen älskar att bada, och tvååringen också, och hon klarar nu av att vara i bassängen utan blöja. Och vi har hittat en tid då båda vi vuxna precis hinner bara med, och där det är öppet för allmänheten samtidigt som femåringen simmar.

Så våra tisdagar är badtisdagar. det är lite stress för att komma iväg, men med badväskorna redo innanför dörren och en banan i bilen på väg till simhallen för att alla ska orka fram till en sen kvällsmat, så är det numera inte en timmes väntan, utan en timme bad och umgänge.

Kvällsmaten blir lite sen dessa kvällar så vi har inte höga krav. Flera gånger har det blivit McDonald´s på väg hem. Eller raka vägen till IKEAs köttbullar. Eller mackor och havregrynsgröt. Men det gör inget, det är okej. Vi är och badar.

Att titta på fiskarna i akvariet är det näst bästa med badtisdagarna.

Jag ser ljuset!

Okej, kanske är det här bara som en hägring i öknen. Men plötsligt idag så var det nästan, hur ska jag säga… -Ljust! ute när jag hämtade på dagis. Fick omedelbart vårkänslor. 

Fast alla med hjärna vet att vårkänslor i januari slutar med krossat hjärta i februari. 

Fascinerande galenskap.

Såg en film igår och kom begeistrad till jobbet i morse, med filmen på USB och tänkte dela med mig. Visade sig att de flesta redan sett den. Hur kan den ha gått mig förbi?

Om du inte sett så rekommenderar jag alltså ”Jiro dream of sushi”. Alla förstår ju att det är galenskap. Att det omöjligt kan ta ett halvår att lära sig laga omelett, tio år att lära sig skära en fisk, att man omöjligt kan känna skillnad på om Bläckfisken knådats 30 minuter innan tillagning, eller 40. 
Likväl är det fascinerande, oerhört fascinerande.

Och när han säger att ”hantverkare är att göra samma sak, varje dag, i hela sitt liv”. Då vet jag iallafall det är inte hantverkare jag drömmer om att vara. 

Det är en ros utsprungen!

En bältros. På mig. Känner inte riktigt att jag har förtjänat det men det är väl bara att acceptera att man straffas för sina synder.

Enda fördelen med att bli sjuk och behöva gå till doktorn är att man måste titta på det här textilkonstverket en stund i väntrummet.

 
Alltså. Det är ju inte snyggt. Och inte smakfullt. Och så jädra präktigt ”Använd kondom”. ”Det är farligt att röka”. Men ändå. När man sitter där och mår i varierande grad dåligt så är det härligt att veta att nån för hand har gjort den här grejjen för att glädja mig.
 
Det är okej…
 
DET DU DRÖMMER OM GÖR DET!
 
Så ett frö gör en resa
 
Jag går nästan alltid ut från väntrummer med ett leende och känslan av att. JA! Nu JÄDRAR, nu gör jag det. Det jag drömmer om!
 
Tyvärr har det tagit mig rätt lång tid att fundera ut vad jag drömmer om. Men när jag kommer på det, då är det på Vårdcentralen Sorgenfrimottagningen som jag kommer att påminnas om att GÖRA DET!
 
Ciao. Nu ska jag konvalecera mig.

Överdrivet firande…

Börjar ni tröttna på att höra om hur fyraåringen blev femåring? Förstår det. för hon har nu firats FYRA gånger, så det är inte utan att jag också har tröttnat på det. Ser jag en tårta till så spyr jag. Måste jag bära mer presentpapper till återvinningen så dör jag. Så jag lovar. Detta är sista inlägget om den här saken. På ett år.

På något sätt så är två kalas det minsta man kan komma undan med -ett för dagiskompisarna och ett ”vuxenkalas”. Men så i år råkade hon som sagt fylla år på en måndag och då var det svårt att få ihop ett firande med släkten. Men det var ju då hon fyllde år så vi firade såklart då. Och min släkt kunde inte helgen efter så dom firade helgen innan, då när vi var i helsingborg, och min mans släkt kunde inte helgen innan, så då blev det två firande av det. Och så dagiskalaset då.

 
Igår lördag hade vi alltså min mans släkt på kalas. Har någon slags spärr mot att bjuda på samma sak flera gånger, så jag får allt större panik inför vad jag ska bjuda på ju längre åren går. Men igår blev det brunch. Det var bacon, prinskorv och choritzo (trodde det skulle vara svårt att steka bacon till så många men kom ihåg en vän som körde bacon i ugnen, så det gjorde jag också och det gick bra). Det var vattenmeloner (stansade med pepparkaksformar), körsbärstomater, morotsstavar, gurkstavar och tomat-mozarellasallad. Det var baguetter, ostar och salami. Det var vita bönor och äggröra (trodde det skulle vara svårt att göra äggröra till så många, 15 ägg, men det gick bra). Det var små glas med grekisk youghurt med vuxentopping respektive barntopping. Och så var det glasstårta (marängbottnar, jordgubbsglass, bär). Trevligt!
 
Yoghurt till barn. Minimashmallows och jätteblåbär. Honungen on the side. De flesta av barnen åt antingen bara bären och godisbitarna, eller öste på orimliga mängder honung på youghurten men det var ju fest.

På riktigt, men hasselnötter, valnötter, blåbär och grekisk honung.
 
Och så idag var det sista, absolut sista firandet, med alla dagiskompisarna. Förra årets barnkalas minns jag som en lyckad men rätt stökig tillställning. Så jag bävade lite, tänkte att nu är dom ett år större så det borde bli ett år mer stök?
 
Dottern hade beställt att det skulle vara Nallekalas. Jag hade inte en aning om vad hon menade med det men jag skrev det på inbjudningskort och uppmanade att ta med favoritnallen. Så igår bestämde vi att vi skulle duka ett långbord till nallarna i hallen. Såg riktigt trevligt ut med ett litet långbord direkt när alla kom in, med servetter och sugrör och ballonger och allt. Barnen fick sätta sina nallar där när dom kom och sen var det inte så mycket mer med det. Det räckte så, barnen tyckte det var rätt festligt tror jag. 
Sen hade vi lagt låtsaspengar under tallrikarna (ja, som förra året, dottern hade bestämt att det skulle vi göra i år igen), och så hade vi kiosk i köket. Min man serverade korv och nioåringen var ansvarig för att ta betalt. Lagom avancerat. Sen hade dom lite disco på övervåningen. Spelade frostsångerna tre gånger om… Så var det dags för pannkakstårta, bullar, kakor och hjärtmelonerna igen -favorit i repris. Och så fiskdamm som avslutning.
 
Sammanfattningen är att allt gick jättebra. Barnen var förvånansvärt lugna och jättetrevliga allihop!
 
Ska man jobba på en söndag ska man iallafall ha vett att ta rejält betalt.