Uppesittarkväll. 

Kallar dom det visst, och säljer bingolotter så att en ska sitta och glo på dållig tv hela kvällen. Vem har tid med det!? 

Om en inte har ungefär tiotusen måsten ikväll, så är en dyngtrött efter att ha klarat av alla sina måsten. Personligen tillhör jag idag kategori nummer två. 

Tittar ideligen på klockan för att se om den inte snart är läggdags för barnen, men dom har nån ny jullovsläggtid så det är eoner av tid kvar. 

Så jag försöker skapa mig lite mysstämning såhär på lillejulafton, krockad bil till trots. Spelar Uno och lackar några klappar. Jag ska säga er att det är nästan stört omöjligt att lacka paket tillsammans med två ongar som ideligen försöker doppa fingrarna i ljuslågan, stearinspillet och den smälta lacken. Smält lack är julen farligaste, näst efter det smälta sockret till pepparkakshuset. 

  

Ljuset i tunneln. 

8 dagar senare. Vi vågar rulla ut mattorna, ta bort täckskynken från sofforna och slappna av en smula. Nu har vi tre dagar på oss att hitta tillbaks till julfriden.   
Så vi for ut och högg oss en gran. Och när man gör det måste man grilla korv också. Saknade släkten. Vi brukar hugga gran och grilla korv tillsammans, men jag ville inte riskera att vi skulle smitta ner mamma, syster och systerdotter, faster, kusiner och kusinbarn med våra magbaciller. Och att sitta över en timme i bil kändes inte heller så safe. Men Björnstorps granodling och Risens naturreservat fungerade ändå hyfsat bra som ersättare.  Sen åkte vi hem, satte in granen och packade upp sista jullådan.     

Drack  glögg -har mycket att ta igen på den fronten, och tände fjärde ljuset. 

Det ska nog bli bra det här. 

 

Min man alltså!

Jag VABade måndag till onsdag. Jobbade igår. Och måste VABa idag igen. Men måste också få mer gjort. Så jag borstade håret lite hjälpligt, klädde på  mig något halvanständigt och stack till jobbet vid halv åtta. Hämtade datorn och stämde av lite saker med några kollegor, sen skyndade jag hem igen för att lösa av min man som var tvungen att vara på jobbet till klockan 9 på ett möte.

Och när jag kom hem så möttes jag av den här snyggingen!

-Ja, vi ska ha glöggmys på jobbet i eftermiddag.

 Gotta love’im right!

Varannandagsmagsjuka. 

Varning för detaljerat kräksnack.

Okej. Så treåringen kräktes i lördags kväll och natt. Sen var det lugnt i söndags. Sen gkräktes hon som fan igen i måndags förmiddag (när vi nästan nästan skickade henne till dagis…). Sen var det lugnt igår, och idag på dagen. Och sen idag gick jag och la mig rätt tidigt (efter spritsmaraton igår). Men preciiiis när jag släckt lampan så hör jag hur det gurglar i femåringen rum. Gurglar, som någon som håller på att kvävas i sina egna spyor. Jehepp. Så det var  bara till att börja sanera. Nu har jag flätat både mitt och femåringens hår, och sover halvt om halvt påklädd. Ny plastad frotté i sängen, och hink bredvid. Och evakuerat sånt som inte är drabbat och är svårtvättat, mattor och vårt dubbla duntäcke och sånt.


Och en stor hög med härlighet väntar oss i tvättstugan i källaren imorgon (maskinen just igångsatt som vanligt när man som bäst behöver lägga in något i den akut).

God natt!

Edit: sen kräktes hon igen två timmar senare. Sen var det lugnt i exakt två dygn, sen kräktes hon igen. Och sen har det varit lugn. Varannandagssjukan som sagt.

Ingen skulle ju ändå märka?!

På stan finns inget lekland, inget Småland, ingen barnpassning.

Men det finns Espresso house med fritt wifi, den enda sortens fikabröd barnen gillat förutom hembakat (chokladmuffins) och jag har två extra-mobiltelefoner.

Så att fika med dom på Espresso house är lite som att fika själv. En njutning. Jag kan glo på folk, läsa tidning, kolla facebook hur mycket jag vill. Ingen bryr sig att dom blir lämnade ensamma när jag är och beställer fikat. Eller går på toa. Eller när jag går och hämtar lite mer vatten.

Väldigt snart kommer jag nog att lämna dom ensamma där på Espresso house när jag behöver shoppa något på stan, för att shoppa något på stan MED dom där två är fan bland det värsta som finns.

Jag bara ”Jag går på toa, kommer strax” och så drar jag till Åhléns en halvtimme eller så? Ingen skulle ju ens märka att jag inte var där. Inte personalen, och minst av allt barnen.

Men det är klart. En gång tittade femåringen upp från telefonen och då såg hon ut såhär:      Så jag tror det får dröja något år till.

Pretty damn proud. 

Gud så jädra dum jag var när jag la ut det där inlägget med en kavalkad av våra pepparkakshus genom åren, INNAN jag hade gjort årets. Snacka om prestationsångest! Snacka om att inte kunna bestämma sig! Men, nu är det avklarat, och jag är granska stolt själv faktiskt. Kanske bästa någonsin?

Allt började med den där lilla pappersbiten.  Eller, egentligen började det med att min man bildgooglade Amazing gingerbread house och vi fick syn på en fågelbur som vunnit något pris. Det fastnade vi för såklart, och sen var det bara att börja försöka rita kontruktionsmallar. Det är den lätta biten. Sen blir det svårare och svårarae och sen lite lättare och sen är det färdigt.

Bitarna blev i år ovanligt bra (förutom den ovan som blev lite väl bränd), för jag var ovanligt noga med att göra bitarna jämntjocka, och tack vare att det var rätt smala delar svällde dom inte så mycket. Och så gjorde jag bara två och två i ugnen så jag hann kantskära dem när dom kom ut innan dom svalnade. Utfärdar en varning för änglamarks pepparkaksdeg (ja, jag bakar på köpedeg, nån måtta får det vara), den var mycket svårjobbad och smulade sig, sprack och gick sönder i ett.

Sen är det ju alltid den där livfarliga etappen när man ska sätta ihop dom där spröda spröda bitarna. Med skållhett, skållhett!!, smält socker. Fasar för det varje år, men i år klarade jag mig utan brännskador som ett äkta proffs. Den lilla julgransfågeln kom väl till användning.
Efter det blir det lite lättare, bara mer tålamodsprövande. Det är dekorationsdags. Dukar fram en bricka till oss var (en till mig och en till varje barn) med skålar med dekorationer, och gör en strut vit glasyr till mig och varsin strut rosa till flickorna (oväntat val från deras sida. Dock dom var besvikna att den var så ljusrosa, beordrade mer karamellfärg, men jag vägrade) och släpper dom lösa. Sen jag hittade engångsspritspåsar och kom på att man ska vispa kristyren med elvisp så blev livet mycket lättare. Ändå lyckades den bli snudd på för lös i år. Troligen pga att jag inte orkade gå ner i källaren och hämta ett paket florsocker till.  Femåringen är superkoncentrerad och har en tydlig idé om hur det ska se ut.
 Treåringen har en lite mer fri stil. Öser på kristyr i högar och lägger bara på godis hon själv gillar, dvs minimashmallows i år.
  Inte så illa pinkat!

Varje år tänker jag att jag kanske ska låta bli att dekorera men sen, när barnen satt igång att dekorera sina hus (det är den mest tålamodsprövande delen) så blir jag så sugen så sugen så jag kan inte hålla mig. Så när barnen hade gått och lagt sig och jag hade städat undan deras stök så satte jag mig på en pall i köket.

 Och sen satt jag där i ungefär två timmar.

Älskar glaskuporna mannen släpat hem. Och ja, jag hade kollat storleken på den glaskupan innan jag gjorde mallarna. Julpyntet här hemma börjar arta sig!


Julfest med jobbet. 

Vet att ni saknar rapporteringen, so here goes. 

Började traditionsenligt med att någon kväll innan eventet inventera garderoben hemma och hitta inget passande. Så som vanligt fick jag dra ut och panikhandla på lunchen och prova outfits på toan på jobbet. Gäller att vara den första som byter om, så att en får herrtoan -den är större och har helkroppsspegel. 

Hade en svart kjol och strumpbyxor med mig, så målet var att hitta nån röd topp, blus eller tunika. Kom tillbaks med mest svart som vanligt… 

Tex den här. En storlek för liten, fick mig att se ut som en tjock liten geisha.  

Den här, helt oformlig, får mig att se ut som ett tält. 

Den här. Söt, men ser ut som tre andra toppar jag har hemma.     
Så det blev den här, den enda röda. Kass bild, kanske får ni en bättre bild på julafton.  

 Ser lite ut som något mormor med glädje skulle haft på sig för tjugo år sen men hej, innan jag vet ordet av är jag väl mormor. Dessutom kommer mamma bli glad att jag har något rött till julafton. Ett måste jag lite för ofta räddat med röda rosetter i håret. 

 Som vanligt hade vi pimpat kontoret lite, men i år var det ovanligt nedtonat. Efter stor-insatser senaste två gångerna (sommarfest 2015 och julfesten 2014), var vi lite tomma på energi. Men det enkla kan vara det fina.   
Fördrink; vit glögg med russian och frysta lingon. Tyvärr hade vi missat att fixa is, men vi överlevde utan. 

 

Kolla, en hel tomte-armé! 

Tvingade såklart folket att ägna sig åt isbrytande lekar. Den här gången i form av ”långdans”.   

Sen promenerade vi i vinternatten (nåja, vindarna var iallafall isande) till Vega på Malmöhus. 

Har varit där på bröllop en gång tidigare och då var det jättegod mat och mysigt. Den här gången, nätt och jämnt godkännt. 

Lamporna i taket för tända, för lite levande ljus. Dukar och servetter av papper (visserligen den något dyrare tyg-pappers-modellen, men ändå). Tråkig uppställning av borden (vi delade lokalen med ett annat sällskap och man hade kunnat lösa det på så många andra bättre sätt). Maten (julbord som jag egentligen älskar…) smakade okej men inte mer, det nödvändiga fanns där men inte mer, uppläggningen var trist och ogenomtänkt. 

Efter middagen var det en DJ som spelade och det hade kunnat vara kul, men any of mina spellistor på Spotify hade gjort jobbet  bättre om jag säger så. 

Av olika anledningar (varav alltså icke-topp-stämning-i-lokalen var en starkt bidragande) var det därför rätt många som troppade av rätt tidigt (innan tio tycker jag är nästan oförskämt, men det är ju bara jag). Men skam den som ger sig! Min man är ju ute och ränner på lokal med jobbet i snitt en gång i veckan, så när jag väl får chansen att försöka komma ifatt så gör jag det. Så vi var några tappra som tog några shots i baren. Kalla mig alkoholist om ni vill och alla får ju göra som dom vill såklart och det där pk-tjafset. Men utan tillräckligt med alkohol i sällskapet blir det bara inget party, så enkelt är det, och så långt jag kunde se på mitt bord var jag den ende som drack snaps så det fanns en del att ta igen. Och vi dansade lite till den där musiken som inte gick att dansa helhjärtat, utan bara ironiskt till. Men sen gick vi. Försökte komma in på Bastard men där var det fullt, så vi tog en öl på nån uteservering på lilla torg. Och sen började det snackas om slitage och då höll jag på att ge upp, men så erbjöd en av valparna att vi kunde ta en drink hemma hos honom först så då hängde jag med på det. Valparna, det är det här yngsta killgänget på jobbet. Nu tycker ni kanske att det är sexistiskt att säga valparna om dom, att det får mig att framstå som lite tantsjuk. Jag kan leva med det. Låt oss bara säga att jag ger igen för alla gånger jag blivit kallad lilla gumman. Iallafall, sen blev vi fast där jag, och en annan tjej och fyra valpar, drack groggar utan varken is eller citron, snackade skit och dom lärde mig vad snapchat är och sånt. Tills värdvalpen slängde ut oss lite efter fem, och tur var väl det… 

På lördagen fick yngsta dottern kräksjuka, så då frontalkrockade jag lite med verkligheten. Men det går väl över. Snart är det jul.