Övergående tragedi. 

Detta var skådeplats för en äkta tragedi. 


Fyraåringen badar, sjuåringen sitter bredvid på en stol och dom leker med bad-Barbien. Blir plötsligt osams om något. Fyraåringen gråter högljutt, sjuåringen är rasande. 

Fyraåringen i badkaret

-Du behöver inte bli så arg! 

Sjuåringen rusar in på sitt rum, smäller igen dörren. Öppnar den efter en minut och skriker: 

-Detta är på sanning och allvar -jag skulle kunna sälja min lillasyster kust nu och aldrig ångra mig. 

Fyraåringen, förtvivlad: 

-Hörde du mamma, hon ska sälja mig… 

Men nu, tio minuter senare har tragedin lagt sig. Nu ligger dom nedbäddade i min säng och tittar på Bulldogg istället. 

Valentins dag. 

Som sig bör firar vi rikligt. 

I helgen och igår tillverkade barnen hjärtgirlanger som hängdes över matsalsbordet. Det ultimata pysslet faktiskt. Att klippa ut en hel hög med hjärtan och lägga dom i långa rader på bordet sysselsatte barnen i över en timme. Sen tog det mig mindre än fem minuter att sy ihop drygt fyra meter girlang. Dessutom: inget kladd. 


Vi hjälptes åt att göra maten extra hjärtig, bland annat med hjälp av utstickarsetet jag köpte till oss alla dagen till ära (har länge velat ha men idag var ju en god ursäkt!) Och tex tomathjärtan från klipp som cirkulerat på Facebook. 







Och så fanns det såklart presenter till alla och envar. Barnen skränade redan i morse att ”minst två paket var ska man få!” så det var en evig tur att jag hade bullat upp! 


Till exempel nya pallar och speglar till barnen, eftersom vi håller på att fixa till deras rum. 



Vattenflaska och pysselmaterial till sjuåringen, en bad-Barbie till fyraåringen. Träningskläder till mannen som är imponerande ihärdig i sin nya träningslust (spinning klockan 6.40 minst en gång i veckan, det är väl ändå rätt imponerande!). 


Och jag fick min beskärda del, ett fång vackra tulpaner och en klocka! 

Men den finaste presenten levererade nog ändå sjuåringen, ett hjärta av släta superlena stenar från paradiset: 

Segsöndag och lite ont i mammahjärtat. 

Jag var så oerhört förkyld, småfebrig och och trött i söndags att jag bara gick upp ur sängen tre gånger innan klockan tre. För att kissa, äta frukost och äta lunch. 

Min man var ungefär lika trött så han låg i soffan i samma utsträckning. Barnen var pigga men lyckades mirakulöst nog underhålla sig själva (båda två tillsammans, dvs ännu mer mirakulöst) med sitt nyligen återupptäckta playmobil. 

Vid klockan tre fick jag lite väl dåligt samvete, tyckte att vi behövde komma utanför huset. Så jag tvingade upp min man och mig själv ur horisontalläget, och meddelade barnen att vi skulle till biblioteket. Barnen jublade (mirakel tre!!!)


Väl där busade dom lagom tyst, min man läste några tidningar och jag letade efter nyheter i chicklitt-hyllan. 

Ändå lite uppiggade efter denna lagom dämpade stimulans tyckte vi oss orka med en fika på lokal också. Men orkade ändå inte riktigt (och var absolut inte klädda för) att ge oss ut på stan. Så en eftermiddagsfika på McDonalds blev vår kompromiss. Bra val! 

För vem träffade vi där om inte Ronald! Dessutom samme Ronald som jag jobbade med vid invigningen av McDonalds i Luleå, våren 1999. Han trollade för oss och barnen och delade ut ballonger och leenden. Kul! 

Efter denna eskapad drog vi oss tillbaka till hemmet. Mannen intog horisontalläge igen, fyraåringen intog playmobil-stallet, och jag och sjuåringen la äntligen det pyssel hon fick i julklapp av mormorn. Riktigt klurigt men en mysig stund tillsammans. Tack! 

Efter allt detta ovanligt mysiga söndagsmys ägnade jag mig tyvärr åt sociala medier och upptäckte att det visst hade varit ett barnkalas den dagen som dottern inte var bjuden på. Som alltid väcks en oro. Tycker dom andra barnen inte om min dotter? Tycker föräldrarna att hon verkar särskilt jobbig på något sätt? Eller är det rent av så att jag eller min man gjort något fel? På ett sätt kan jag ju ha förståelse för om man inte orkar, eller vill, eller tycker sig ha råd att bjuda alla i klassen. Men samtidigt har jag aldrig förstått hur man lyckas göra ett vettigt urval så länge barnen är små? 

Var tvungen att ta fram det leende vi fick av Ronald för att kunna hitta tillräckligt med energi att laga kvällsmat.