Nu börjar det! 

Plötsligt händer det. 

Midsommargästerna har lämnat oss i det vacuum som uppstår efter en helg fylld av underbart stoj och stim. Stugan är återställd, tvätten hängd, disken tömd, födelsedagsfrukost avklarad och köket fläckfritt, barnen påklädda och leker med sitt playmobil. Inget planerat för dagen, regnet hänger i luften. Jag tar fram boken och lägger mig på soffan. 

Jag tror visst att semestern just började! 

Annonser

Kvälls- och helgmottagningen same ol’ same ol’

Nej, ingen anledning till panik. Är inte döende, har inte skurit av mig tummen. Får bara inte bukt med min jävla pollenastma och är trött på att andas som en kärring (alla eventuella skämt med anledning av min nära förestående 40-årsdag undanbedes). 

Men jag sitter iallafall här och väntar den eviga väntan, och det finns några saker som aldrig slår fel: 

Det finns alltid ett barn som mår så dåligt att det skriker/ gråter/gnäller högljutt oavbrutet, som inte kan komma till ro ens en sekund utan slingrar som en ål i armarna på de hålögda föräldrarna. Jag tycker nästan lika synd om föräldrarna som om barnet. Har aldrig förstått varför man inte konstant prioriterar barn under 5 år i kön. Hade någon opponerat sig? 

Det finns alltid nån, vanligen en man över 30 eller en kvinna över 55, unga och kvinnor verkar av okänd anledning ha högre tolerans angående detta, som stirrar surt och suckar alternativt himlar med ögonen åt ovan nämnda familj. Troligen är det pga denna alltid närvarande person som ovan nämnda barn-prioritering inte genomförs. 

Det finns alltid minst en kille i ålder mellan 10 och 30 som sitter i träningskläder och försöker låta bli att visa hur jävla ont han har i foten/ vristen /knät. 

Det finns alltid någon vuxen som av oklar anledning har med sig tre eller fler anhöriga och som för ett jädra liv. Ofta en äldre tant med en drös släktingar i blandade åldrar, idag en 45 årig man med fyra polare. Varför? 

Det finns alltid en tok som är luktar illa och pratar med omväxlande sig själv, omväxlande med den som sitter nämst. Den personen är alltid jag. 


Där till höger satt han såklart alldeles nyss, kvällens tok. Kanske är det min tur snart. 

Sommarfest med jobbet!

Lång tystnad, men årets sommarfest med jobbet innebar sedvanlig provrumsorgie, som jag gissar att alla längtar efter att ta del av. 

Festen var i år på en torsdag, och vädret inte super-topp. Jag är inte heller med i festkommittén längre, så kraven på att vara en av dom mest uppklädda för att sätta nivån och pumpa stämningen var långt lägre än normalt. 


Hade därför bestämt mig för att det skulle duga med nylackade naglar, mina scnyggaste jeans och en fräsig topp. Sagda topp fanns inte i garderoben, ergo; sedvanlig provrumspanik. 

Provade följande: 


… och tre till på H&M. Vilken tror ni jag köpte? 

Ingen! Jag höll till godo med ett slinkigt linne inköpt på Zara i Polen för fyra år sen, somrigt pga livbojar. 

Jag hade nämligen ett ess i rockärmen. Aka, ett par klackaskor i väskan. 


Med dom där älsklingarna, som jag köpte och hade på vårt bröllop, känner jag mig som partyprinsessan No1, oavsett outfit. 

Fest var det! Bussresa med mousserande till Helsingborg, mingel på takterrass, lite tävlingar och sjysst käk på Bona Sera. 


23.52 lyckades jag springande -barfota med skorna i handen pga omöjliga skor att springa i, hinna med sista tåget hem från Helsingborg med 30 sekunders marginal och livhanken nätt och jämt i behåll (var nere och vände på fel perrong först, LIVSFARLIGT att springa i rulltrappa berusad i klackaskor kan jag meddela). 

Tack Helsingborgskontoret för en fab fest!