Har bytt tvättmedel.

Vi har hitintills alltid haft tvättmedel i pulverform. Men det har en tendens att klumpa ihop sig efter ett tag eftersom vi har tvättstugan i källaren och det är allt som oftast lite fuktigare där än vad tvättmedlet tydligen tål. 
Så nu har jag varit lite wild and crazy och köpt flytande dito. Börjar misstänka att jag skulle läst doseringsanvosningarna lite noggrannare, för skumnivån bara stiger där inne. 
Ska bli ”spännande” att se hur detta slutar… 

Inte en vinnare.

Ni får ursäkta mig för den något dystopiska stämningen på bloggen just nu, men det är ont om glädjeämnen i den här vardagen.

Tänkte bara meddela att jag tänker inte vara med i några tävlingar fler gånger. Jag är inte en vinnare. Jag har nämligen aldrig vunnit någonting. Alltså aldrig.

Eller jo, en gång när jag var liten och vi åkte tysklandsfärjan spenderade jag 9 kronor på en enarmad bandit och van 62 kronor. Fatta lyckan. Alltså verkligen. Det bara forsade pengar ur den där maskinen och dom var mina! Den dagen förstod jag lite mer pengars väde. För tills dess hade jag nog inte förfogat över mer än sådär tio kronor åt gången, och de användes nästan undantagslöst på tobaksaffären på lördagarna. Man fick rätt så rejält med lördagsgodis för tio kronor. Och nu, plötsligt, 62 kronor! Sjukt! Dom pengarna skulle spenderas! Nu kunde jag köpa vad jag ville! I mitt huvud fyllde jag en hel shoppingkorg med godispåsar och leksaker och smink och nagellack och, jag vad det nu fanns att välja på som en typ sexåring vill ha. Gick till tax-free-butiken på båten och kunde till min besvikelse konstatera att 62 kronor inte är storkovan. Jag var tvungen att välja mellan en påse godis (visserligen av mastodontstorlek, ett kilo bassets vingummi eller så), eller ett läppstift. Det var ungefär vad jag hade råd med. Ett läppstift.

Sen dess har jag aldrig vunnit någonting. När vi köpte helvetesbilen för länge länge sen hade dom någon kampanj, man fick välja på en resecheck för 5000kronor, eller 100 trisslotter. Vi valde trisslotterna, fet chans att bli miljonär tänkte vi! Så jävla dumt.

Vi satt med två vänner vid matsalsbordet och drack bisongräsvoda och drinkar och skrapade trisslotter. I början utlovade vi frikostigt rejäl provosion till den av vännerna som skrapade fram en mille. Några timmar senare satt vi där med matsalsbordet fullt av skrapfnas, hundra skrapade lotter, och en sammalgd vinst på knappt 400 kronor. Och kände oss grundlurade och skitkorkade samtidigt. Bakfyllan dagen efter det…

Sen har jag väl varit med i någon tävling sådär lite sporadiskt. När jag var liten skickade jag teckningar hit och dit. Nu postar jag länkar på facebook hit och dit och börjar följa olika företag på Instagram. Men inte har jag vunnit ett skit.

I förrgår deltog jag i en tävling på just Instagram, för att försöka vinna den här superläckra väskan. Trodde på något sätt som vanligt att jag nog faktiskt skulle vinna den här gång. Det har vart rätt skit med det mesta på länge, jag har FÖRTJÄNAT ett break. Att vinna den där väskan.

 
Tror ni jag vann? Självklart inte. Och så blir jag till råga på allt besviken. Hur korkad!?
 
Så nu är det sluttävlat för min del. Aldrig mer. Någonsin, jag lovar. Jag har gett upp, jag har fattat äntligen att makterna anser mig inte värdig. I GET IT! 
 

Himmelsbilen! Typ.

Jag är säker på att ni undrar hur det går egentligen. Med himmelsbilen?
 
Njae. Jag är inte i sjunde himlen just nu om man säger så. Jag börjar unda om det är mig det är fel på. Eller oss. Vad är det vi gör som får bilarna att gå sönder hela tiden?
 
Vi köpte himmelsbilen för snart ett år sen. En rejält uppryckning från helvetebilen, världens mest lagade Volvo V70, tyckte vi. (Läs så lycklig jag var här: http://cyklahem.blogspot.se/2014/04/hej-himmelsbilen.html )Sedan dess har den inte varit felfri om man säger så. Jag har ju redan skrivit om AC:ns sönderfall i somras (här: http://cyklahem.blogspot.se/2014/08/antimaterialism.html ). Sedan dess har vi även bytt lambdasonden (jag har fortfarande inte fattat exakt vad det är den gör, jag ser det lite som bilens blindtarm. Bara att bilar kan ha fler än en. Och att de kan gå sönder mer än en gång). Och vi har bytt någon svajndyr microströmbrytare i bakluckan, eftersom den en dag i höstas inte längre gick att öppna längre. Och så hade vi den inne för att den hackade lite när man skulle starta den. Och sen i vintras fungerade inte värmen så bra längre (men då kom min man på att vi hade glömt hälla glykol i kylarvattnet och det var inblandat på något sätt, så det var vårt eget fel liksom).
 
Så det känns ju lite sådär det hela. Ännu mer sådär kändes det igår när jag var på Alnarp och undervisade. Lyckades komma ifrån lite tidigare än beräknat så att jag kunde hämta tvååringen som var första dagen på dagis efter sin förkylningsastma-hosta-från-helvetet. Döm om min ilska när skiten inte startade. Inte alls. Alltså jag blev så arg där på en avlägsen grusparkering att jag allvarligt trodde att jag skulle gå upp i molekyler. Försökte jaga rätt på nån lärarekollega där på institutionen som kunde hjälpa mig att dra igång den med startkablar (som vi alltid har i bakluckan…) men lyckades int hitta någon. Så jag ringde min man, han kunde inte komma ifrån förän tidigast 30 minuter senare.
 
Gick tillbaks till bilen och satte mig i den för att fundera på hur situationen bäst kunde lösas. Just då kom en lantmästarstudent i volvokombi och parkerade precis bredvid mig. Jag tänkte; -Emilie, nu är det dags att koppla på charmen. Sagt och gjort, lantmästaren hjälpte mig! Bilen gick igång! Lättnad och lycka. Hann till dagis innan stängningsdags. Hann ringa till Bilfix och få bekräftat att det var ok att lämna bilen där omgående. Lämnade bilen där strax innan stängning och kände mig nöjd.
 
Just när jag hade satt mig tillrätta på jobbet i morse ringde Bilfix-mannen.
-Jag har kört med din bil lite. Och jag har tittat på den. Jag har satt på sommardäck som vi bestämde. Men dom gamla var kass. Så det är nya nu.
-Så bra!
-Och det här problemet att den inte startar.
-Ja?
-Det är tändstift. Det är kasst. Så vi ska byta det.
-Okej.
Tänker för mig själv att det kanske inte blir så dyrt det här ändå. Hur dyrt kan ett tändstift vara?
-Och. Ditt batteri. Det är kasst. Så vi ska byta det.
-Okej.
Tänker för mig själv, okej då. Det blir väl inte gratis, men att byta ett batteri kan ju inte vara så komplicerat?
-Och, så är det startmotor. Den är kasst. Så vi måste byta den.
-Okeeej.
Tänker för mig själv, ajdå.
-Men jag har några killar som är ute och letar efter en begagnad, det blir billigare.
-Okej.
-Och så är det dags för service, ska vi göra det, byta olja och oljefilter.
-Okej då.
Jag tänker att jag skiter i vilket, ta bilen och spräng den.
 
Efter mindre än fyra timmar ringer han igen och meddelar att det är klart nu. Så vi hämtade bilen och blev 8500 kronor fattigare.
 
Det finns två positiva saker med det här. Att han allt detta fixade det på mindre än 24 timmar. Och att nu behöver vi ju inte fundera över vad vi ska göra på semestern, vi ska nämligen inte göra någonting.
 
 
En riktigt usel bild på den där solförmörkelsen får illustrera det här inlägget. Som om vi behöver solförmörkelse i det här landet…

 
 
 

Lammets vänner.

Vi åt indisk lammgryta ikväll som ni förstår, och den var mycket god efter att ha fått götta sig över natten. Som alltid kryddkokt basmati till. Annars är jag inte så pjoskig med riset direkt, men just till indiskt är det viktigt. Då ska det vara Basmati, och det ska daltas med det. Sköljas och blötläggas och kokas perfekt, med hel kanel, lagerblad, kardemummakapslar och kryddnejlikor.

Gjorde kryddrostad blomkål också, enligt David Batras recept. Enkelt och gott och påminner lite om hur pappa brukar göra med blomkål ibland (fast han gör det ännu enklare, bara på med curry och olja och tjoff in i ugnen).

Och så försökte jag fjäska för familjen genom att baka nan. Upptäckte rätt snart att jag inte hade någon jäst hemma. Men just då kom mannen innanför dörren från jobbet så han blev ivägmotad till affärn innan han hunnit ta av sig skorna. Och han sa vid matbordet att det var värt en sväng till affären och väntan på att skiten skulle jäsa (även om dom inte hann jäsa riktigt så länge som dom ska idag så dom var aningen för kompakta för min smak). Dom är riktigt god dom här.
 
Det fanns också gurka-yoghurt-mynta, såklart, det och riset är det enda indiska tvååringen käkar, och så fanns det skålar med finhackad koriander och persilja att strö på för dom som vill ha det (dvs vi vuxna). Och idag glömde jag inte ens att ta fram picklesen!