Pretty damn proud. 

Gud så jädra dum jag var när jag la ut det där inlägget med en kavalkad av våra pepparkakshus genom åren, INNAN jag hade gjort årets. Snacka om prestationsångest! Snacka om att inte kunna bestämma sig! Men, nu är det avklarat, och jag är granska stolt själv faktiskt. Kanske bästa någonsin?

Allt började med den där lilla pappersbiten.  Eller, egentligen började det med att min man bildgooglade Amazing gingerbread house och vi fick syn på en fågelbur som vunnit något pris. Det fastnade vi för såklart, och sen var det bara att börja försöka rita kontruktionsmallar. Det är den lätta biten. Sen blir det svårare och svårarae och sen lite lättare och sen är det färdigt.

Bitarna blev i år ovanligt bra (förutom den ovan som blev lite väl bränd), för jag var ovanligt noga med att göra bitarna jämntjocka, och tack vare att det var rätt smala delar svällde dom inte så mycket. Och så gjorde jag bara två och två i ugnen så jag hann kantskära dem när dom kom ut innan dom svalnade. Utfärdar en varning för änglamarks pepparkaksdeg (ja, jag bakar på köpedeg, nån måtta får det vara), den var mycket svårjobbad och smulade sig, sprack och gick sönder i ett.

Sen är det ju alltid den där livfarliga etappen när man ska sätta ihop dom där spröda spröda bitarna. Med skållhett, skållhett!!, smält socker. Fasar för det varje år, men i år klarade jag mig utan brännskador som ett äkta proffs. Den lilla julgransfågeln kom väl till användning.
Efter det blir det lite lättare, bara mer tålamodsprövande. Det är dekorationsdags. Dukar fram en bricka till oss var (en till mig och en till varje barn) med skålar med dekorationer, och gör en strut vit glasyr till mig och varsin strut rosa till flickorna (oväntat val från deras sida. Dock dom var besvikna att den var så ljusrosa, beordrade mer karamellfärg, men jag vägrade) och släpper dom lösa. Sen jag hittade engångsspritspåsar och kom på att man ska vispa kristyren med elvisp så blev livet mycket lättare. Ändå lyckades den bli snudd på för lös i år. Troligen pga att jag inte orkade gå ner i källaren och hämta ett paket florsocker till.  Femåringen är superkoncentrerad och har en tydlig idé om hur det ska se ut.
 Treåringen har en lite mer fri stil. Öser på kristyr i högar och lägger bara på godis hon själv gillar, dvs minimashmallows i år.
  Inte så illa pinkat!

Varje år tänker jag att jag kanske ska låta bli att dekorera men sen, när barnen satt igång att dekorera sina hus (det är den mest tålamodsprövande delen) så blir jag så sugen så sugen så jag kan inte hålla mig. Så när barnen hade gått och lagt sig och jag hade städat undan deras stök så satte jag mig på en pall i köket.

 Och sen satt jag där i ungefär två timmar.

Älskar glaskuporna mannen släpat hem. Och ja, jag hade kollat storleken på den glaskupan innan jag gjorde mallarna. Julpyntet här hemma börjar arta sig!


Julen är här! 

Igår kunde jag inte hålla mig längre. Troligen var det snön som spädde på en redan tidigare intensiv längtan. Och det faktum att jag i lördags plockade ner de sista halloweendekorationerna. Jag plockade ner adventslådan från vinden (självklart har jag en adventslåda OCH en jullåda, en är väl inte hur slarvig som helst eller?).

Tioåringen (som på sistone beter sig mycket mer som tretton på något sätt): -Emilie, bara för att det snöar betyder det inte att det är jul.

Jag: -Eh, jo.

Och det faktum att jag köpte en ny ljuvlig julduk på Erikshjälpen i lördags som det liksom inte var lönt att lägga ner i nån låda bidrog nog också.

Till mitt försvar, ty jag VET att det finns dom av er som förfäras nu (vilket torftigt liv ni måste leva), kan sägas att de närmsta två helgerna (1a och 2a advent) kommer vi inte att vara hemma. Så vi MÅSTE faktiskt sätta igång med julandet nu om vi ska hinna njuta av det tillräckligt länge.

Självförsörjande. 

Det man skulle kunna kräva av en familj med tre äppelträd på tomten, är kanske att de är självförsörjande på äpplen under höst/vinterhalvåret. Men det är inte så lätt ska jag berätta! 

Först är dom omogna överdrivet länge. Sen mognar dom och familjen bestämmer sig för att plocka ner äpplena till helgen. Sen kommer en klass-två-storm och skakar ner dom flesta äpplena istället. 

Sen går mamman ut, tvingar småflickorna att hjälpa till att plocka upp alla nedfallna äpplen, varpå de sorteras och de finaste läggs i en prydlig hög på gräsmattan. Sen blir det akut märkbart att treåringen måste in och lägga sig så äpplena glöms där ute. 

Nästa dag när mamman drar upp persiennerna sitter ett skatpar och har frukostdate på finäppel-högen. 

En knapp vecka senare orkar hon sig ut för att inventera skadorna och rädda det som räddas kan. 

 
Inte blir vi väl självförsörjande till sommaren på det här. Glad om vi klarar november ut… 

Det är dags att börja planera.

Och att göra ritningar.

Julen är på ingång och det är hög tid att börja förbereda årets pepparkakshus. Vissa saker kan man nämligen inte skojja bort.

Jag ger er här en kavalkad av pepparkakshus av varierande kvalitet och ambitionsnivå:

Det här var vårt första pepparkakshus, alltså som familj, och vi höll det relativt enkelt och old school. Året var, som synes, 2009 och det var i lägenheten på Eslövsgatan. Tioåringen, då drygt fyra år, tyckte det såg ut som huset vi bodde i, och det gjorde det ju lite.

IMG_0160Pepparkakshuset anno 2010. Vi hade fått barn, flyttat till hus och allmänt skruvat upp ambitionsnivån lite grann. Ett pepparkakshus värdigt två landskapsarkitekter.

IMG_0011Anno 2011. Med en nästan tvååring, och en drygt sexåring att imponera var det bara att fortsätta hålla fanan högt och ösa på med godis. Ja, de där lösa geléhallonen var borta inom ett dygn (förutom några som bara hade blivit av med sin sockrade yta). Observera att detta hus var monterat på nån Lego-grej (skymtar lite där under bottenplattan) så man kunde snurra det på riktigt. Förlagan var en Milda-reklam, men vi höll inte riktigt samma klass som förlagan vad gäller dekorationernas finish kan man säga.

IMG_1866Anno 2012. Efter en höst för min del präglad av graviditet med tillhörande utmattning och en djävulsförkylning som ALDRIG gav med sig, föddes barn nummer två (en månad för tidigt) i November 2012. Det gjorde inte att utmattningen minskade, så ambitionsnivån var på botten och det höll på att inte bli något pepparkakshus alls. Men i samband med att jag gjorde de obligatoriska placeringspepparkakorna till julafton gjorde dottern några pipparkakor, och jag skar till lite pinnar att bygga en kojja till henne av. Simple as that.

IMG_9245

Anno 2013. Återigen skrämmande låg ambitionsnivå men vi gjorde det till en trevlig grej när min brors familj hade kommit från Spanien. De fyra barnen (våra två äldsta och min brors två alltså) fick göra varsitt mini-pepparkakshus, och jag och min man gjorde också varsitt. Tillsammans med lite mossa och en batteridriven ljusslinga från Ikea blev det samlade slutresultatet riktigt lyckat, trots den enkla husmodellen.

IMG_6129Anno 2014. Barnen hade nu växt sig så stora att den totala utmattningen efter sömnlösa nätter lagt sig något och med den planerade Parisresan nyår 2014/2015 gick det mesta i franska tecken. Så också alltså pepparkakshuset som nog var det mest ambitiösa hitintills, även om mallen skrevs ut från det berömda internetet.

Ni förstår alltså att förväntningarna för 2015 års pepparkakshus är stora. Inte minst barnen, som nu blivit så stora att de lägger sig i diskussionen om vad vi ska göra för något hus, har storslagna planer. Det är ömsom pariserhjul, ömsom Turning Torso, ömsom borgar och Frostslott som diskuteras. I don’t know. I november är energin aldrig på topp så tanken på att inom en snar framtid försöka bygga ett slott/ whatever av sköra pepparkaksdelar med skållhett smält socker och überkladdig glasyr med två ”bestämda” småflickor hängande över axeln känns inte särskilt lockande.

Kan man få lite hejjarop kanske?

 

Misströsta inte!

Ni kan vara lugna, alla ni som var oroliga att ni hade missat områdets största sevärdhet.

Hålet finns kvar!

Drömde inatt att jag kom på ett så attans smart och enkelt sätt att få ner trädet i hålet. Men när jag i morse förklarade för min man hur det skulle gå till tittade han bara på mig.
To be continued.

Längtan efter landet.

Ja, vi längtar lite efter landet. Efter att bo på landet. Men eftersom vi har det ganska fantastiskt där vi bor nu är det faktiskt jättesvårt att hitta rätt hus på landet. 

Men om nån springer på ett hus på landet, max 30 min pendlingsavstånd till centrala Malmö, minst 150 m2 boyta, fräscht men lantligt inrett, med hönshus, stall med plats för två hästar och några får, verkstad och maskinhall aka traktorgarage, några hektar mark inklusive lite bete och lite skog och helst med en liten Bäck i utkanten av tomten. Det ska ligga på sydsidan av en liten bokkulle så att man har skydd i ryggen men utsikt över nejden. Avskilt men med gångavstånd till närmsta grannbarn och cykelavstånd till närmsta affär. För absolut max tre och en halv mille. 
Om nån springer på ett sånt hus så säg till mig så kommer jag att bli såhär nöjd: 
Tack på förhand.